Kléen – Sveriges förste jazzpoet?
I tidskriften Aorta publicerade litteraturforskaren David Almer häromåret en tidigare otryckt ungdomssonett av Emil Kléen.
Den står i ett brev till vännen Albert Sahlin, daterat 8 november 1888, och kretsar – liksom många av hans dikter vid denna tid – kring prostitutionsproblematik.
Jag ville att i trånsjukt svärmeri
hon låge dagen lång att på mig bida
och kände väntans timmar långsamt glida
som takter i en negermelodi,
att när till sist jag kom, hon plötsligt fri
sig gjorde ifrån rôbens veck, de vida
och drog mig häftigt ned intill sin sida
i andlös bedjan att få älskad bli!
Då skulle jag ej vämjas som jag plär
var gång jag lämnar denna köpta kvinna,
som medan mig hon mot sig känner brinna
dock själv är kall och kanske innerst skrattar
mig ut när hennes fala hand jag fattar
och kramar hårt i medvetslöst begär.
Det finns mycket att säga om den dikten, men min frågeställning här riktar in sig på den fjärde raden. Där står en verkligt anmärkningsvärd liknelse – såvitt jag vet helt utan motstycke i svensk poesi vid denna tid.
Hur kunde det komma sig att en tjugoåring från Sätofta diktade så år 1888? När och var, frågar man häpet, kan han ha skaffat sig erfarenheter som får honom att likna väntans timmar vid "takter i en negermelodi"?
Låt oss konsultera Erik Kjellbergs "Svensk jazzhistoria" (1985). Bland de första svarta artisterna i Sverige var Fisk Jubilee Singers, som turnerade i Sverige med spirituals 1895, och Geo Jackson's Ten Coloured Minstrels, som framträdde i Stockholm och Köpenhamn 1897.
Fisk Jubilee Singers hade visserligen gjort en första europaturné 1873, men de kom aldrig hit den gången. Nej, i Sverige hade Emil Kléen knappast kunnat höra någon "negermelodi" vid det här laget.
Nå, men i utlandet då? Nja. Tjugoåringen Kléen var ingen särskilt berest herre och hade aldrig varit utanför Skåne/Danmark. Erik Wiedemanns historiska avhandling "Jazz i Danmark" (1982) upptar också en rad tidiga gästspel av svarta artister, men inget enda före "halvfemserne". Så frågan kvarstår: var i hela friden skulle Emil Kléen kunna ha hört svart sång redan 1888?
Tidpunkten är i själva verket extremt tidig. Flera forskare (Yrlid, Ewerling, Fornäs, Baumgartner) har intresserat sig för jazzen i svensk poesi. Men de förlägger alla startpunkten till 1920-talet. Pionjärerna bland den tidens jazzpoeter tycks mest ha blivit förskräckta inför de musikaliska nyheterna. Sten Selander rimmade "cymbal" på "negerhospital" (1921), Erik Axel Karlfeldt "saxofon" på "hån" (1927).
Även om Kléen-citatet inte handlar om jazz i egentlig mening så är det alltså definitivt "förhistoriskt" i det här sammanhanget. Nu kan man förstås tänka sig att Kléen intehade hört sådan sång eller musik som han skriver om.
Kanske var det helt och hållet fråga om en läsefrukt. Som tjugoåring var han frankofil och läste ivrigt poeterna Richepin, Baudelaire och Rollinat på originalspråk – men även Swinburne. Den citerade dikten står för övrigt i samma brev som Kléens första Baudelaireöversättningar. Kléen läste också Huysmans, Bourget, Jaeger samt Ola Hansson vid denna tid, allt enligt breven till Albert Sahlin.
Kanske finns där något spår? Man kan ju tänka sig att exempelvis Baudelaire, Swinburne eller andra förebilder någonstans tangerade "negermelodi"-motivet. Det skulle i så fall kunna ge en förklaring till hur bilden dyker upp hos den unge Kléen. Men stickprov hos de nämnda diktarna har varit resultatlösa, och jag har inte lyckats nå längre.
Tills vidare får vi konstatera att Emil Kléen med den här diktraden meriterade sig som en extremt tidig förpost till senare tiders svenska jazzlyriker, Artur Lundkvist, Stig Carlson, Svante Foerster, Gunnar Harding, Jacques Werup och de andra.
