Knausgård skildrar de stora existentiella frågorna

Hon heter Line och är dotter till en av de nio personer som hade ordet i ”Morgonstjärnan”, första delen i Knausgårds senaste romanserie. Här i tredje delen, ”Det tredje riket”, är hon en av huvudpersonerna och framträder i två kapitel som en ljusgestalt, troskyldig och öppen för de under livet har att bjuda för den som vågar ta emot dem.

Även den psykotiska konstnären Tove, som i första delen endast sågs genom sin mans ögon, talar här i egen sak, hennes berättelse är mycket mörkare, men även den handlar om att gå över en gräns för att komma under ytan, ner till kärnan, från efterbildning av tinget till tinget självt.

På ett plan passar denna tredje del till den första som ena halvan av ett iturivet kort till den andra. Vi är på samma plats, samma två dagar. En jättelik ny stjärna stiger på himlen och tre ritualmördade pojkar hittas i skogen. Perspektivet är dock annorlunda, de som då hade huvudroller har nu biroller och vice versa.

Allt är sig likt men ändå olikt. ”Morgonstjärnan” var ojämn, som ett pussel där vissa bitar hade djup och egenart medan andra var mer schablonartade, så att helheten fick svårt att hänga ihop. Dessutom tyngdes den av ett långt fristående essäistiskt avsnitt om döden. Här integreras i stället en essäliknande text om medvetandets gränser helt naturligt i en läkares funderingar över en patient som varit död men plötsligt visat tecken på liv.

Framför allt är gestalterna denna gång levande och engagerande på ett sätt de inte alltid var i den första, men väl i den andra delen, ”Vargarna från evighetens skog”. Den skildrade ett längre tidsförlopp, ett halvt liv, och hade, förutom i några helt korta stycken, bara två berättare: Syvert och hans ryska halvsyster. Och Syvert var en alldeles underbar gestalt som levde sitt eget liv bortom författarens makt att konstruera representativa roller och exempel. Jag följde honom gärna i mer än 700 sidor. Han dyker upp även här, steker fiskbiffar och förundras över att ingen människa har dött de senaste sex dagarna.

I den nya delen är det Line som är mest lik Syvert, hon rör sig genom tillvaron lika intuitivt och vapenlöst som han, utan att rationalisera eller analysera de steg hon tar. De flesta av de andra gestalterna slits däremot mellan behovet att vårda vardagen och en tvingande lust att som vargar från evighetens skog jaga över gränsen till det okända. De drivs av begär och grubblar över sina val, som prästen Kathrine, som inte ville åka hem till familjen sedan även hon stött ihop med en levande man som nyss varit död. Nu tvivlar hon till skillnad från de unga förälskade på det gudomligas existens men tvingas fundera över djävulens, vars ansikte har skymtats vid de döda i skogen.

Konflikten känns igen från Knausgårds ”Min kamp”: att å ena sidan vilja vara fullt närvarande i världen, med barnhämtning, matlagning och städning in i minsta toalettkrök, och å den andra längtan att fly bort mot det vilda. Här är det dock inte ett ensamt berättarjag som kämpar på oemotsagd, här talar ett kollektiv där de individuella rösterna är beundransvärt klart urskiljbara från varandra. Visst är de alla upptagna av liknande existentiella frågor, men de är det på olika vis.

Ta Geir, polismannen, som har fullt sjå med att hålla frun och älskarinnan ovetande om varandra. Men känslan föregår vetandet och en kväll frågar hans fru Helene helt enkelt varför han lever med henne. För att jag älskar dig, svarar han. När hon säger att hon ser tecken på hans kärlek men inte känner den, undrar han sårat om han måste bevisa att han älskar henne. Bara visa, men så att jag känner, svarar hon. När han då vill kyssa henne vänder hon bort huvudet, hon vill inte ha kyssar som ska illustrera kärlek. Det är en vidunderlig scen mellan två människor som man inte kan låta bli att engagera sig i. Geir älskar nog sin fru, men lögnen lägger sig som en hinna mellan honom och världen så att han måste spela kärlek i stället för att hysa den. Och visst går det att förstå Helenes känsla av att leva i en skenvärld där det hon en gång känt har blivit stumt. Att jag lider med båda och inte genast avfärdar Geir beror på att han, liksom bokens övriga gestalter, vädjar till inlevelseförmågan mer än till kritisk distans.

Knausgård är så uppenbart intresserad av sina gestalter, vill utan att kränka deras integritet komma dem nära och ge dem ett inre liv. Särskilt inför de kvinnliga gestalterna visar han prov på en medkänsla som inte utesluter diskretion. I seriens första del iakttogs Tove av sin mans inte helt sympatiska blick, men här blir jag starkt berörd av hennes egna upplevelser på vägen till sammanbrottet.

De olösta morden, döden som tar paus och den mystiska stjärnan är bara ett slags lågt bakgrundsbrus medan romangestalterna stretar på med sina inre konflikter och sin oro över den samtid vi lever i. Gåtorna blir inte lösta, men det gör inget, fortsättning följer, och jag är gärna med Line, Tove och de andra en bit till på vägen.