Konst som sätter besökarna i rörelse

Resultat är förtrollande, som hade hon riggat en överjordisk portal. Ibland möjlig att se rakt igenom, ibland silvrig som en spegel. Och ändå är materialet - billiga plastpaljetter av det slag som försöker ge bingohallar eller strippklubbar ett uns glamour - närmast klyschigt. Men det är just kollisionen mellan kitsch och natur, det materiella och immateriella som gör det intressant.

Verket är inte bara karaktäristiskt för hur Löfström arbetar, utan anger också tonen för Wanås sommarsatsning i år, där japanska Chiharu Shiota och danska Poul Gernes ingår. Såväl inomhus som utomhus bjuds en handfull stora, effektfulla installationer. Alltsammans är lustfyllt och generöst. Inget är överlastat, tungt eller myllrande och på gott och ont heller inte kontroversiellt eller krävande. Istället konst som på olika vis aktiverar och fascinerar, medan den pockar på rörelse.

Stockholmsbaserade Katarina Löfström (f 1970), till exempel, valde skulpturlinjen på Konstfack, men drogs snart till filmens och videoteknikens värld. På nittiotalet började hon göra reklamfilm och samarbetade med hypade succéregissören Jonas Åkerlund i musikvideos för artister som Madonna och Prodigy.

När hon sedan återvände till konsten, tog hon med sig intresset för musik och den rörliga bildens magi. Men snarare än att spela med berättelsens - storyns - förföriska kraft bryter hon ner bilden till pixlar och abstraktion. Inne i konsthallens mörker fängslar videoverket "Fugue" uppkallad efter musikens fuga, vilket betyder flykt. Här rör sig ljusa punkter över den mörka väggen likt en svärm fjärilar eller en fågelflock. På andra sidan sugs jag snart in i videoverket "A void" där geometriska former psykedeliskt transformeras i ett hallucinatoriskt underland.

Jag kommer att tänka på hur dansk-isländske megastjärnan Olafur Eliasson lagt konstvärlden för sina fötter med konstgjorda vattenfall, regnbågar och optiska illusioner. Precis som i hans fall gör Löfström ingen ytlig, men i ordets bästa bemärkelse lättillgänglig konst som villigt låter sig uppleva utan manual.

Det gäller även Chiharu Shiotas (f 1972) installationer, som fram till september parallellt ställer ut på Göteborgs konstmuseum. Hon väljer former och material som äger en omedelbar, universell symbolik: nycklar, dräkter, hus, båtar men framför allt den röda tråden.

År 2015 var jag knappast ensam om att fascineras av hennes installation i den japanska paviljongen på Venedigbiennalen. Oräkneliga nycklar hade nystats in i den röda tråden som likt ett spindelnät löpte genom rummet över två strandade roddbåtar. De 1800 nycklarna hade människor sänt till henne som svar på hennes öppna efterlysning efter nycklar som förlorat sin funktion.

Om installationen var mättad av hemligheter, sökande och hemlängtan, fortsätter hon nu utforska hemmets mytiska och symboliska dimension. Inuti Wanås forna halmlada reser sig "Everywhere" och formar ett hus inuti huset. Drygt tio mil rött garn har lindats kors och tvärs över metallramarna och bildar ett tredelat hus att gå in och ut genom. Precis som i Löfströms fall hejdar ytan blicken och släpper samtidigt igenom den, där garnet förgrenar sig likt ett nervsystem som tvinnar helheten samman. Ute i parken väntar Shiotas andra verk, det första hon gjort i utomhusmiljö. Teckningens eller garnets virrvarr av linjer har här ersatts av svart ståltråd, där en röd tråd förtöjer det lilla huset vid en ensam stolpe eller gestalt, medan murgrönan slingrar upp ur marken.

Återigen är det tråden som förbinder och knyter ihop, som omsluter, skyddar men också snärjer, trasslar och lämnar öppningar eller glipor. Titeln "Relationality" pekar på kopplingen till relationer, till frågor om familj, tillhörighet och gemenskap, sällan okomplicerade men så avgörande för vår identitet.

Utbildad i måleri i Japan studerade Shiota performancekonst i Australien, för att 1997 anlända till Tyskland där hon under ett par års tid var elev till den ryktbara performancekonstnären Marina Abramovic. Numera är hon sedan länge verksam i Berlin där hon etablerat en internationellt framgångsrik karriär. Likväl tycks exilens tillstånd av utanförskap och rotlöshet sätta spår i hennes arbete.

Poul Gernes (1925-1996) däremot ägnade sig knappast åt mångtydig symbolik. För honom var konsten ett socialt verktyg som skulle fylla en funktion i samhället. Demonstrativt slutade han göra utställningar på museer och gallerier, för att ägna sig åt offentliga miljöer. Med klara kulörer i slagkraftiga geometriska kompositioner ville han mobilisera färg och form för att sprida glädje, energi och skönhet i vardagen.

Bland hans mest kända arbeten finns Herlev Hospital i Köpenhamn. I en gigantisk totalgestaltning formgav han under åren 1968-75 minsta detalj, från golv och väggar till handtag. När danska Louisiana 2016 lyfte fram hans konstnärskap, häpnade jag klentroget inför den knalliga färgskalan i sjukhusrummet som museet återskapat på plats. Där tornade också hans enorma träpyramid upp sig på gräsmattan, och det är den som nu Wanås visar i en egen, permanent version.

Tolv meter bred i basen och sex meter hög, är den byggd för att mötas vid, klättra i och sitta på. Ursprungligen ritad som förslag till en offentlig gestaltning av Israels Plads i Köpenhamn år 1967, uppfördes den först i samband med Louisianas utställning. Nu reser den sig mot trädtopparna på Wanås, och ger god utsikt över såväl kohage som slott. Tveklöst kommer den användas flitigt, precis som Gernes tänkt. Inbjudande, social och slitstark är den som gjord för Wanås filosofi, där konsten på tvärs mot museisalarnas stränga "rör ej"-skyltar sätter hela kroppen i rörelse.

Snickrad i tryckimpregnad furu, lämnar dock utförandet en del att önska. Varför inte välja ett träslag med naturlig hållbarhet som åldras med skönhet, fritt från skadliga kemikalier? Handlar det om ekonomi lönar sig ofta en kvalitetssatsning i längden.

Nåväl, i sin helhet framstår Wanås sommaren 2018 som en ganska lättsam men sympatisk satsning, där fler programpunkter väntar efterhand. Fram till en bit in i juni finns också Richard Johanssons oemotståndliga "Folkkonstmuseum" kvar. I Poul Gernes anda är det här konst som är enkel att tycka om men – som Katarina Löfström och Chiharu Shiota visar – ändå rymmer nog så många bottnar.