Konst visar på stadsrummens förändring

Det finns en konstform vi möter dagligen. Konst i offentlig miljö finns i alla svenska städer och samhällen, på gator och torg, i sjukhus, skolor och bibliotek. Vi känner till verken och ser dem som självklara inslag i stadsbilden.

Men ibland blir de föremål för intensivt meningsutbyte. Tänk på Carolina Falkholts väggmålningar, Marianne Lindberg de Geers skulptur "Jag tänker på mig själv" i Växjö föreställande en tjock och en anorektisk kvinna, eller debatten som föregick Raoul Wallenberg-momentet i Stockholm. Den 30 november varje år samlas nynazister vid Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm och sorgligt nog blir offentlig konst utsatt för både vandalism och stöld, som i Kristianstad för ett par år sedan då ett antal skulpturer stals inom loppet av bara några veckor.

Konst i det offentliga rummet engagerar. Kanske för att den är ett slags koncentrat av demokratibegreppet med allt vad det innebär av tillgänglighet till det gemensamma och möjligheten för var och en att offentligt kunna uttrycka sina åsikter.

I Sverige är bland annat Kristianstad och Borås städer där man satsat på konst i offentligt rum (i Borås har inte minst Jim Dines ”Pinocchio” engagerat). I Bonn har man på senare år specialiserat sig på ljudinstallationer.

Vill man få en uppdatering om vad skulptur i offentlig miljö är, eller kan vara, är det dock till Münster i delstaten Nordrhein-Westfalen man skall bege sig till. Vart tionde år presenteras här världens i sitt slag kanske största och viktigaste utställning. Skulptur Projekte startade 1977 och i år ges således den femte upplagan. Ett par dagar på en hyrd cykel med en stadskarta med de äldre och nya skulpturerna markerade är vad man behöver för att få sig en bild över det senaste halvseklets utveckling av konst i offentlig miljö inklusive de senaste tendenserna. Förhoppningsvis har man tur med vädret. Själv hade jag inte annat val än att cykla i konstant spöregn under mitt besök för ett par veckor sen.

Skulptur Projekt handlar inte bara om specifika material och uttryck. Också frågan om stadsrummets förändring och tillgänglighet lyfts. Som de flesta europeiska städer har Münster en äldre stadskärna samt stadsdelar som byggts under 1900-talets moderniseringsprojekt och återuppbyggnad efter kriget. Därtill har staden en modern historia av övergång från industri- till informationssamhälle, vilket påverkat stadsbilden. Under den senare fasen har ”det gemensamma” hamnat under tryck i de alltmer privatiserade och gentrifierade citykärnorna. Detta präglar konsten.

Men diskussionen om ”det gemensamma” har parallellt med informationsteknologins utveckling samtidigt rört sig från mötet med konst och plats tillsammans med andra till ett fokus på den individuella upplevelsen.

Ett exempel är den tyske konstnären Andreas Buntes skulpturer. I ett slags appropriering av den kommersiella offentligheten har flera reklamliknande affischer satts upp runt om i staden. Dessa är försedda med optiska koder som besökaren kan skanna med sina telefoner för att få tillgång till några kortfilmer. På så sätt sker en sammansmältning av människa och teknologi där skulpturbegreppet inte blott utvidgats till att förena tids- och rumsbegreppen men där betraktaren, precis som vid interaktion med sociala medier, rör sig mellan den gemensamma och privata upplevelsen.

Om 1977 framför allt präglades av den minimalistiska skulpturen har denna idag definitivt tagits ned från sockeln. Skulpturen har blivit både rörlig och tidsbaserad och befinner sig på andra ställen än de självklara. En utrymd asiatisk livsmedelsbutik har av argentinskan Mika Rottenberg blivit till ett slags ready-made där det i ett rum visas en film. Handlingen kretsar kring förbindelsen mellan motsvarande butiker i olika delar av världen.

Dessa kulturella mikromiljöer, som finns i alla västerländska städer, knyts så samman i ett världskulturellt lapptäcke som också blir ett porträtt av global hyperkapitalism.

Ett annat filmverk är irländaren Gerhard Byrnes installation i stadsbiblioteket. På nedre våningen, nästan undangömt, visas i musikrummet – bland flygel och högtalare – en fiktiv dokumentär över en radiostudio. Ett kollage av pausjinglar och väderrapporter, poplåtar och klassiskt möter en visuell panorering över studions människor och interiörer. Sändningen förmedlar bilden från en annan era. Samtidigt har radiostudion något tidlöst över sig, som ger känslan av ett här-och-nu man som åskådare dras in i.

Filmskulpturen av Benjamin de Burca & Bárbara Wagner är exempel på hur skulptur helt kan uppgå i sin sociala miljö. I en av Münsters populära pubar visas en film som är ett slags kärleksförklaring till tysk schlager, dess uttryck, sentiment och sociala funktion.

Puben var också platsen för produktionen av filmen och genom sin centrala placering och hur den visar sånt som skulle kunna strömma ut från en tv i vilken bar som helst under tidig kväll (musik varvat med intervjuer med kända artister) blir verket en del av, rent av skapar, lokalen som socialt mötesplats.

En ytterligare sida av sammansmältningen av människa och teknologi är det stråk av miljömedvetande och civilisationskritik som löper som en ljusröd tråd i utställningen. Invid ett kolonilottsområde strax utanför innerstaden finns en av Aram Bartholls skulpturer.

Över en liten brasa, som för utställningsbesökarna blir en av flera knutpunkter där man samlas och diskuterar utställningen, är några slags ”grillspett” placerade, vilka är kopplade till ett batteri där man kan ladda sin mobiltelefon. På ett annat ställe i staden lyses en gångtunnel upp av fem kristallkronor vars elektriska ljuskälla också alstras av eld. Bartholls projekt är en diskret kritik av konsumtionssamhället och inlägg i energifrågan. Frågan är hur miljövänligt det är att elda för att ladda batterier, men konst är nu inte vetenskap och trots allt fångas en av våra definitiva ödesfrågor med glimten i ögat genom dessa lo-tech-skulpturer.

Intressantare i kraft av sin konstnärliga mångtydigt är ändå Pierre Huyghes stora installation "After Alife Ahead". Belägen litet utanför staden i en uppgrävd ishockeyrink får man känslan av att röra sig i ett landskap efter Katastrofen. Samtidigt är allt inte dött, här finns både gräs och avancerade biologiska system som bisamhällen.

Med diverse avancerad teknologi för insläpp av ljus, luft, vatten och andra insekter skapas ett mikrokosmos som pekar på den sköra balansen mellan civilisation och natur, hur tillvaron kanske vilar på en kombination och respekt för både och. Teknologi och naturliga ekologiska system måste kunna sammanleva, kanske är de rent av varandras förutsättningar.

Pierre Huyghe är ett av samtidskonstens tunga namn. Även om detta verk inte når upp till poesin och komplexiteten i installationen han gjorde för Documenta i Kassel 2012 så var det lång kö till ishallen och plötsligt kändes det som om vi befann oss i ett galleri eller museum och inte i det offentliga rum som Skulptur Projekte handlar om.

Men dessa rum kan som sagt vara väldigt olika. Under mitt cyklande i och runt Münster slog jag följe med en polsk gallerist. På kvällen tillbaka i Münster tänkte vi se iranska Nairy Baghramians skulptur "Privileged Points". Tyvärr var vi sent ute och grindarna hade stängts runt det barockpalats där skulpturen befann sig. Vi bestämde oss för att klättra över staketet, och även om jag alltid är litet nervös när jag skall klättra över spetsiga staket eftersom jag som nioåring blivit spetsad på just ett sådant, så gick det bra.

Svårare blev det när vi efter väl förrättat värv och drink tänkte avsluta kvällen med att åter vada över turkiskan Ayşe Erkmens några decimeter under vattnet byggda bro "On Water" i Münsters hamnkanal. Den här gången var det dock en modern metallkonstruktion i vägen som var fullständigt omöjlig att ta sig över eller runt. Det var heller inte läge att hoppa i vattnet för att simma bort till bron, så det fick vara.

Verket, betraktat på avstånd eller vadat över, bildar i alla fall en metafor över den offentliga konstens idémässiga spännvidd: Den vackra bilden av människor som går på vatten, den dystopiska tanken på förhöjd havsnivå, och det utopiska överbryggande av städers sociala miljöer, som här Münsters gentrifierade norra respektive industriella södra sida av kanalen.

Bra konst kan frigöra tanken och få en att föreställa sig det omöjliga – att gå på vatten, över broar, till nya sammanhang. Och ibland får man en upplevelse av hur de offentliga miljöerna inte är något vi kan ta för givna, de avskärmas och inskränks, privatiseras och skyddas. Även om det i detta fall nog främst handlade om att skydda oss medborgare från oss själva.

Info: Andreas Engström är kulturjournalist och arrangör inom konstmusik, bosatt i Berlin.

Andreas Engström