Köpenhamns konstvägar i sommar
Sitter i tåg på väg till målningar av P.S. Krøyer. 150 år tidigare tog den danske konstnären tåget hem från Paris. I bagaget hade han inspiration från impressionisterna. I Köpenhamn fortsatte han till Helsingør, men inte med tåg. Järnvägen mellan städerna var ännu inte klar. Det blev färja som lade till i Skodsborg, Rungsted och andra hamnar längs Öresunds västkust.
I Helsingör tog han hästskjuts till Hornbæk där han och andra konstnärer slagit sig ned. De hyrde rum hos fiskarna i kvarteren nära hamnen. När förbindelserna mellan Köpenhamn och Hornbæk förbättrades blev fiskeläget populärt bland välbärgade köpenhamnsbor. Priserna steg. Konstnärerna hade inte råd att bo kvar. De flyttade till norra Jylland och blev kända som Skagenmålarna.
Stiger av tåget på Østerports station. Min konstvandring går diagonalt genom centrala Köpenhamn. Start på Hirschsprungs samling och sedan Statens Museum for Kunst (SMK) hundra meter bort i Østre Anlæg. Genom nästa park och ut från Rosenbergs have till Købmagergade, förbi Strøget till Gammel Strand och vidare till Glyptoteket. Fyra museer med utställningar av danska, tyska och franska konstnärer.
P.S. Krøyer målade verkligheten där han levde. Det var en tuff tillvaro för fiskarna och det syns på målningarna från Hornbæk. Inte lika ansträngande för konstnärerna. Under de ljusa årstiderna var det utomhusmålningar. När höstmörkret kom sökte målarna sig inomhus.
Förra sommaren bodde jag en vecka i Skagen. Besökte museet och hemmen där Anna och Michael Ancher och P.S. Krøyer bott. En stillsam livsglädje med återkommande inslag av sorg och tristess var mitt intryck. Närhet blir min tanke framför målningarna från Hornbæk.
En kort vandring genom parken och jag står framför Hammershøis målningar. Konstnären, samtida med Skagenmålarna, målade mest rum, samma slags rum hela tiden. Tidens mörka lägenheter var fyllda med möbler, målningar och textiler. Hammershøis hem var ljusa och spartanskt inredda. En bortvänd kvinna, konstnärens hustru, finns med på många verk. Aldrig i konstnärshistorien har en nacke blivit så kärleksfullt gestaltad.
I Hammershøis målningar har tiden stannat. Ingenting händer. Ingenting har hänt. Ingenting kommer att hända. Att betrakta är att uppleva en stillsam glädje över att en stund få sjunka in i en annan tid.
Sneddar över gatan och in i Rosenbergs have, över Gothergade, vidare till Købmagergade och förbi Strøget och ner till ett av mina favoritmuseer. Gammel Strand är att stiga in i ett hem översvämmat av kärlek till konsten, alltid med spännande utställningar av mindre uppmärksammade konstnärer. Här såg jag verk av, och samtalade med, en sällsynt sympatisk David Lynch.
Nu ser jag för första gången målningar av den tyske konstnären Hans Purrmann, samtida med och nära vän till Matisse. De reste tillsammans och målade samma motiv, några av Matisses verk finns på utställningen, för att visa att konstnärerna målade sin tid och sina platser och att tiden och platserna skapade sina konstnärer.
Flera målningar av Hans Purrmann är lika bra som de av Matisse, några är bättre. Vilken färgglädje! Och detta skapat under en tid när människor på grund av krig och kriser ständigt tvingades byta länder för att överleva. Till glädje för sentida betraktare som ser hur de skiftande platserna påverkade Purrmanns konst. Stilleben, människor och landskap, stora breda penseldrag och en färgbegeistring som smittar. Underbart helt enkelt.
Gammel Strand har haft flera utställningar med anknytning till Matisse. Hoppas museet i framtiden kan visa hur Richard Diebenkorn inspirerades av Matisse.
Från Gammel Strand går jag längs kanalen till Marmorbron, tar till höger på Ny Vestergade och är efter tio minuter på Glyptoteket. Fikar. För att museets café är ett av de bästa i Köpenhamn.
I en av salarna högst upp i tillbyggnaden hänger en målning jag aldrig missar under mina besök. Att betrakta Pierre Bonnards målning ”Matsalen” är att upprätta en direkt förbindelse till mina barndoms somrar. Det finns en harmoni i den vardagliga scenen trots, eller tack vare, de minst sagt speciella färgerna. För 27 år sedan hade Louisiana en utställning med Bonnard. Det har varit en lång väntan.
Men varför väcker en målning av en fransk konstnär från 1925 år 2019 liv i mina sommarlov från sextiotalet? Människorna på Pierre Bonnards målning är inte knivskarpt avbildade utan drömskt frånvarande. Det skapar kontakt med känslor och stämningar som lite högtidligt kan kallas inre landskap.
I Pierre Bonnards målningar har tiden stannat och när vi betraktar dem stannar vår tid. Var och när betraktarens tid stannar är personligt. Mitt val är inte medvetet. Jag dagdrömmer och låter tankar och känslor hamna där det passar.
Pierre Bonnard målade det som fanns nära: hustrun och rummen i de franska hem där han levde. Med sina särpräglade färger och kompositioner har det blivit odramatisk vardagspoesi.
Lämnar Glyptoteket. Står på Dantes Plads. Orkar jag en utställning till? Självklart!
Tar buss 9A till ändhållplatsen på Refshaleön. Stiger av och går några hundratals meter till Copenhagen Contemporary (CC). Vilken tur du har säger kvinnan i receptionen när jag visar mitt presskort. Turen är att föreställningen just ska börja. Förställningen är två nakna kvinnor som mest står stilla, men som emellanåt långsamt vandrar mellan de flera meter höga oljemålningarna av Donna Huanca. Kvinnorna är målade i orange och blått, med tjockt vitmålat hår.
Det är vackert och rofyllt och det märks i den stora utställningshallen. Det är tyst. En hyllning till den nakna kroppen och en mässa för konsten.
