När Tjechov tangerar fars

Anton Tjechovs ”Måsen” är först ut när Malmö Stadsteater nu öppnar upp Intiman för höstens premiärer. Vår recensent Henric Tiselius ser en föreställning fylld av skratt och överspel.

Teaterrecension • Publicerad 19 september 2021

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Alexander Jubell och Klara Hodell Risberg, som Konstatin och Nina i ”Måsen”, på Intimans scen i Malmö.Foto: Emmalisa Pauly/Pressbild

Det börjar fyndigt. Skådespelarna sitter på scen med programblad och inväntar att föreställningen ska börja. Konstantin förklarar att vi ska tänka oss att rollkaraktärerna sitter i salongen bredvid oss. Vi skrattar lite ihop. Teater i teatern. Så följer inledningen, Tjechovs klassiska repliker. Inte minst Konstantins mamma, stjärnskådespelaren Arkadinas självupptagna cynismer. Innan unga Nina störtar in för att spela i den upproriske Konstantins pjäs. Pjäsen i pjäsen. Här gestaltad som en hårdrockopera med rök, läder och Ninas wailande, innan mamma Arkadina högljutt protesterar och förhoppningsfulle Konstantin förtvivlat rusar iväg.

Medan olika klassiker kommer och går på teaterns scener beroende på tiden som omger dem, verkar tiden aldrig vara ur led för Tjechov. Vid förra sekelskiftet skapade den lungsjuke läkaren en handfull pjäser som ännu alltid spelas. Bara i höst kan man se hans ”Måsen” på tre av landets stora teaterhus: Uppsala Stadsteater, Malmö Stadsteater och på Dramaten (i John Donnellys version). Malmö Dockteater gjorde den för bara två år sedan. Lysande text, men varför denna faiblesse just 2021?

Annons

För att den skildrar oss instängda människor? Uppsättningarna planerades i flertalet fall före pandemin. Snarare lockar då temat hur en självupptagen vuxenvärld, fylld av lögner, påverkar och krossar den kärlekstörstande unga generationen. Eller?

Frågan varför hittar åtminstone jag inget svar på i Eva Dahlmans uppsättning. För efter den fina inledningen slirar det iväg. Längtan efter att från scen äntligen få ta emot skratt tar över. Det är förvisso förståeligt efter ett och ett halvt års nedsläckning, men det mesta fastnar i denna grimas. Det finns givetvis starkt farsartade drag redan i Tjechovs text, där alla är kära i alla, men när Dahlman promoverar ett starkt överspel så spricker snabbt den skimrande bubblan.

Vad blir kvar av ryssens geniala tonträff och därmed den underliggande smärtan i hans komedi/tragedi? På Intiman närmar det sig snarare publikfrieri. Dahlman ger oss ett förvånansvärt fladdrigt, ofokuserat sökande efter lustigheterna. Lika oprecist som icke-scenografin, med ett tomt rum med lite utställda möbler.

Olyckliga Masja i Kajsa Ericssons fina gestaltning är den enda man på allvar kan hitta en självklar nervighet hos. Hon lyckas visa ett sårigt inre bakom den uppblåsta komedin. Man får också ett starkt förtroende för nyutexaminerade Klara Hodell Risberg som Nina — en nervöst generad tonårsflicka — och unge Alexander Jubell som en Thorsten Flinck-färgad Konstantin. De slåss för sina karaktärer och vill något med vad de gör.

En unik, ofta underbar, sak med teater är förstås den levande nerven mellan scen och salong. Det är dock inte alltid så lätt att vara just på premiären, dessutom i en liten (och coronabegränsad) salong när ”vanlig publik” inte får plats, utan man delar rummet enbart med övriga medverkande och medverkandes vänner. Det blev olyckligt just denna kväll då väl många i publiken under de dryga två timmarna ägnade sig åt att skratta åt närmast varje replik. Var det de som drev på skådespelarna så att flera av dem närmade sig farsfacket? Kommer uppsättningen att se likadan ut när dessa björntjänst-vänner inte finns i salongen?

Troligen ser allt annorlunda ut efter 29:e september då salongerna öppnar upp på riktigt och föreställningen får landa. Men det är väl så att vi får ge varandra tid: för även publikens behov av att skratta tillsammans efter pandemins nedstängning är oändligt.

Teater