Kunskapen livsfarlig i Lovecrafts värld

Central i Lovecrafts panteon är boken, "Necronomicon", som tillskrivs den galne araben, Abdul Alhazred, där man kan finna information om den så kallade Cthulhumytologin (som The Great Old Ones är en del av). Kring Necronomicon har det byggts en fiktiv historieskrivning om översättning, spridning och reception.

En av styrkornai Lovecrafts författarskap ligger utan tvekan i skapandet av en mytologi som appellerar till bearbetningar och fanfiction, exempelvis rollspelet "Call of Cthulhu" och antologin "Necronomicon i Sverige" (Aleph Bokförlag 2007).

Jag har mer problem med hans stil, böckerna är överlastade med adjektiv, personteckningen är i det närmaste obefintlig och dialogen är för det mesta riktigt usel, eftersom han saknade naturalistiska ambitioner.

På en tematisk nivå behandlas för det mesta kunskapens konsekvenser. För vetgirighet är något som ständigt tycks vara förbundet med livsfara i Lovecrafts värld.

Tämligen snabbt hamnar de kunskapstörstande i psykotiska tillstånd och då träder samhällets kontrollinstanser in eller så får de döva smärtorna med alkohol eller opium alternativt helt enkelt göra slut på lidandet genom att begå självmord.

I våras utkom tvånya utgåvor av Lovecraft på svenska. En novellsamling, "Pickmans modell och andra noveller", och en roman, "Fallet Charles Dexter Ward" (som är en reviderad utgåva av Deltas översättning med namnet "Gengångaren" (1975, 1987)).

Denna utgivning som utåt sett kan framstå som en slump är troligen orsakad av ekonomi. I år går nämligen skyddstiden på Lovecrafts verk ut, eftersom det är sjuttio år sedan han dog, vilket innebär att man kan ge ut honom utan att behöva betala rättighetsinne-havaren.

Detta faktum är säkerligen inte det tyngst vägande skälet till förlagens utgåvor, men något som förklarar valet av tidpunkt.

I efterordet till"Pickmans modell och andra noveller" skriver litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr att samlingen är mycket välbalanserad. Det stämmer säkerligen, men dessvärre tjänar inte novellerna speciellt mycket på att samlas i bokform, åtminstone inte om man som recensent läser igenom boken på en dag eller två. De enskilda novellerna tar ut varandra, man tröttnar helt enkelt på alla mentalsjuka dårar och allt orerande kring den onämnbara skräcken.

Den ursprungliga publiceringssituationen i fanzines och tidskrifter förefaller mycket mer produktiv ur ett litterärt perspektiv.

Romanen, "Fallet Charles Dexter Ward", fungerar bättre. Delvis på grund av den torra tonen som genren fallbeskrivning, åtminstone bitvis genererar, men också för att det är en enda lång berättelse.

Som bokproduktfinns det dock en del problem med Vertigos utgåva. Pontus Lundkvists illustrationer i undergroundseriestil tillför inte speciellt mycket, för även om de är häftiga, begränsar de snarare än utökar läsarens mentala bild av ynglingen Wards ockulta utforskningar.