Läkemedelsföretaget som blev miljardärer på missbruk

Innan en familj vid namn Sackler dök upp i läkemedelsbranschen gavs morfin intravenöst, mest vid palliativ cancervård. Det var först mot slutet av 1970-talet som ett av Sacklers många bolag hittade på morfin i pillerform. Detta skulle så småningom göra dem till miljardärer på missbruk.

Men tidigare i släktens historia, i början av 1900-talet då Isaac Sackler anlände till USA från Polen, var situationen en annan. Hans tre söner, Arthur (född 1913), Mortimer och Raymond, några år yngre, fick jobba sig upp med tomma händer.

Den fascinerande boken ”Smärtans imperium” av Patrick Radden Keefe kan läsas som en thriller eller en släktkrönika. Men det är också en avslöjande samhällsskildring. De litterära kvaliteterna överförs utmärkt till svenska av översättaren Eva Johansson.

Sacklers imperiebyggande tog sin början under efterkrigstiden, när den frenetiska mångsysslaren Arthur blev innovatör inom läkemedelsreklam. Han började med att hajpa den oansenliga firman Pfizer, som på den tiden sålde kemikalier i lösvikt, och hur det gick vet vi ju.

Dessförinnan hade de läkarutbildade bröderna på grund av sin judiska bakgrund stängts ute från arbetsmarknaden men till slut fått jobb på ett deppigt dårhus i obygden. Där intresserade de sig för kemiska alternativ till de brutala lobotomierna och elchockerna. Hibernal gjorde intåg, därefter bensodiazepiner som valium. Medan hibernal var nischat för svårt psykiskt sjuka, kunde valium marknadsföras mot betydligt större grupper. Inte minst det tidiga 1960-talets frustrerade hemmafruar.

Sacklers var konstant nyskapande. När nästa generation i familjen utvecklade morfinpillret tog de samtidigt fram en särskild dragering som fick den verksamma substansen att sippra in i blodet lite i taget, precis som dropp. Bolaget Purdues vinster blev enorma, men patentet tickade och därför förädlades konceptet med hjälp av oxikodon, en redan existerande ”kemisk kusin” till morfin – och till heroin.

Haken var bara att oxycontin, som den nya versionen döptes till, var betydligt starkare än vanligt morfin. En lögn behövdes om man skulle nå bredare grupper, vilket var målet. Uppskattningsvis led en av tre amerikaner av kronisk smärta, som artros, fibromyalgi, huvudvärk eller ryggproblem.

Med hjälp av subtila och mindre subtila mutor och pr-tricks lyckades man lobba in extremt ovetenskaplig marknadsföring i bipacksedeln, och man skickade ut en armé av säljare med obegränsade bonusar för att påverka mindre nogräknade läkare i murkna hålor där det mest bodde fattiglappar och knegare med slutkörda kroppar. Brukarna kunde såklart räkna ut med lillfingret att det bara var att krossa höljet och snorta innehållet för att få en kick. Opioidkrisen var ett faktum, och Radden Keefe kallar tredje generationens överhuvud, Richard Sackler, för ”den nya tidens Pablo Escobar”.

Familjen Sackler har alltid legat lågt med varifrån deras rikedom kommer. De har framställt sig som godhjärtade filantroper och finansiärer av museiprojekt, toppuniversitet och konst. Och de har hela tiden förnekat sin egen skuld i den amerikanska (och i lägre grad, även den svenska) missbruksvågen.

Enligt dem var opioidkrisens missbrukare bara enskilda rötägg med ”beroendepersonlighet”. Richard Sackler och hans medarbetare trodde på oxycontin som mirakelmedicin: ”I hans ögon var det ett helt oantastligt preparat – en magnifik gåva som Sacklers hade skänkt mänskligheten och som nu besudlades av en nihilistisk hord av knarkande bondlurkar.”

Samtidigt hade det pågått processer mot Purdue i åratal. Avslöjande artiklar publiceras i de största tidningarna, och den världsberömda fotografen Nan Goldin, som själv varit torsk på oxy, drar igång en proteströrelse. Efter att oxycontin har varit patenterad guldgruva i över 20 år tvingas företaget i konkurs och familjen förlorar sitt goda rykte och får kicken som mecenater från de högkulturella institutionerna (även om de såklart lyckas smussla undan en förmögenhet, så det går ingen nöd på dem).

Konstigt nog blir jag orolig för läkemedelsindustrins rykte när jag läser ”Smärtans Imperium”. Tidigare har jag haft en rätt bister inställning till läkemedelsföretagen, men tack vare coronavaccinet har mitt perspektiv ändrats. Om det förr mest var politisk vänster som gav uttryck för misstänksamhet, hamnar kritikern nu snarare i ormgropen av antivaxxare, där märkliga högerspöken ligger omslingrade med new age-tomtar.

Därför måste man, i sin analys av makten bakom medicinerna, samtidigt vara benhård i försvaret av preparat och vacciner som räddar liv. Nyanseringsförmåga, alltså. Däremot tänker jag inte vara nyanserad när det gäller rövarkapitalister. Efter att ha läst ”Smärtans imperium” råder det inget tvivel om att deras välgörenhet och filantropi mest handlar om att, på ett eller annat sätt, utnyttja den svaghet de påstår sig lindra.