Lars Jakobson: "Vid den stora floden"
Mottagaren av årets Selma Lagerlöf-pris Lars Jakobson har skrivit en tät, koncentrerad och ohyggligt välskriven bok om ett angeläget och otäckt ämne. Det är också en bok som ställer befriande höga krav på läsarens delaktighet och som läsare har man flera val att göra.
Babylon är bokens geografiska, tidsliga och symboliska mittpunk. En kvinnlig agent hamnar på glid efter en operation och söker sig till Irak för att hitta sig själv – eller någon annan än sig själv.
"Skuld är personligt och måste förtjänas" säger berättaren två gånger. Agenten har sin skuld i död och förnedring, men har inte alla människor det?
Kanske är det djupt symboliskt att Mesopotamiens floddelta, som ofta sägs vara kulturens gryning, kanske också är skådeplatsen för kulturens skymning. Resonemangen löper kring USA:s ockupation av Irak och civilbefolkningens lidande. Den gör också historiska utvikningar till andra krig, andra ställningstaganden.
En annan intressant koppling gör Jakobson mellan tvillingtornen i World Trade Center och Babylons torn. Han menar att båda skapades som mänskliga försök att enas kring ett enda språk ("språket" versus "den globala handeln som ett språk som alla talar"). Båda försöken slogs ner. Och vad slog man ner? Var det inte just att människan enats om något? Att människor genom ett gemensamt mål kan nå hur högt som helst? Hybris lurar i bakgrunden och språket blir inte bara ett medel utan en fiende.
För huvudpersonen blir denna fråga prekär. Genom yrket har hon lärt sig vara fåordig. När allt går snett verkar tron på språket upphöra helt och ersätts av hoppet om den talande tystnaden. Genom att se men inte tala finns en önskan om att upprätta en annan förbindelse med ett annat sinne, ett utommänskligt. Kanske framför allt av en önska att förstå.
Och hon ger sig stum ut i öknen men inser liksom följet i filmen "Stalker" att svaren ofta finns inom en själv. Hur berättelsen löper till sitt slut skall inte avslöjas här, men historien berättas väldigt tydligt men associativt och med en del förfärligt starka scener som inte kan lämna någon oberörd.
Men historien är inte slut här. Varje sida i denna roman är uppdelad i två delar med två olika berättelser och det första val man som läsare måste göra är hur man skall läsa verket. Skall varje sida läsas för sig? Skall varje berättelse läsas för sig själv till slut? Och i så fall, vilken historia kommer först?
Efter att ha försökt hoppa mellan historierna ett tag gjorde jag tyvärr det konventionella valet och läste översta berättelsen först till slut och därefter den undre. Vid omläsningen hoppade jag mellan och det blev väldigt dynamiskt, eftersom den "andra" berättelsen bland annat är en slags kommentar till den första.
Historierna löper också samman ibland, för att därefter säras och mötas igen (som ett floddelta?) Först nu ser jag att även den tredje möjligheten (att läsa andra berättelsen först) hade kunnat vara ännu intressantare. Valet är läsarens och det är tur eftersom denna bok inte lämnar en i första taget och man säkert vill återvända för både en och två omläsningar.
Maria Ehrenberg
