Levande och drabbande om överlevnad

Det skulle ta tio år innan Masha Gessen såg sina släktingar igen, men 1991 landar hon åter i Moskva och påbörjar de många samtal som ligger till grund för ”Ester & Ruzia – vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred”.

Boken publicerades i USA 2004, nu finns den på svenska, en fantastiskt medryckande och lärorik berättelse om överlevnad och de kompromisser den kräver.

Farmor Ester föddes i en judisk familj i Bialystok i östra Polen. Vid Andra världskrigets utbrott ockuperades staden av tyskarna, som genom Ribbentrop-pakten överlät den åt Sovjet men återerövrade den 1941. Då brändes synagogan ned, med 2000 inlåsta människor, resten av stadens 56000 judar stängdes in i ghettot. 1943 gjorde ghettots invånare uppror, det slogs ner och de överlevande, däribland Esters far, transporterades till Treblinka där de gasades ihjäl. Ester själv hade redan 1939 flyttat till Moskva för att studera på universitetet, medan hennes mor hade deporterats till Sibirien 1941.

Samma år träffar mormor Ruzia sin blivande man Samuil i Moskva. De är båda judar och kommunister, och båda med i ungdomsförbundet Komsomol. Livet är härligt, det är först efter kriget Stalins Sovjet blir öppet antisemitiskt, då har Samuil redan stupat och Ruzia är ensam med sin lilla dotter, Masha Gessens mamma.

Gessens journalistiska begåvning visar sig i hennes förmåga att klä in de två kvinnornas levnadsöde i en väv av fakta om nazismens och stalinismens samhälle: förföljelser, diskriminering, erbarmliga bostadsförhållanden, hemska arbetsvillkor. Skildringen av vardagslivet i Sovjet den tid Ester och Ruzia kan överblicka och berätta om, från sent 30-tal till upplösningen 1991, är överrik på detaljer och aha-upplevelser.

Mycket känns igen från andra vittnesbörd, av Svetlana Aleksejevitj och andra, men här tillkommer berättelsen om de judiska sovjetmedborgarnas särskilda utsatthet.

Den fylliga verklighetsskildringen skulle räcka för att göra boken till ett viktigt dokument över det nyss förflutna, men den är dessutom en stor läsupplevelse. Masha Gessen lever sig på ett fullständigt självklart vis in i Esters och Ruzias liv, deras tankar och känslor. Hon fångar deras olika personligheter och gör dem så levande att jag tycker mig höra Esters sorglösa skratt och se Ruzias blyga leende.

De två träffas och blir vänner långt innan deras barn, Masha Gessens föräldrar, förälskar sig i varandra. De båda kvinnornas förhållande framstår som ett motsatsernas spel, en är ljus och en är mörk, och aldrig vill de skiljas. De delar ett dilemma: hur överlever man i ett samhälle där man när som helst kan bli av med sitt arbete eller till och med sitt liv? Man kompromissar.

Esters far Jakub var med i ghettots juderåd och Gessen försöker ta reda på vad han gjorde: var han med i upproret eller var han med och valde vilka som skulle skickas i de första transporterna till Treblinka innan han själv föstes in i boskapsvagnen? Källorna är motstridiga men kanske var han med i båda. Det val han ställdes inför var oavsett vilket omöjligt, alla ledde till döden.

Hans dotter Ester tvingas också till kompromisser, om än inte lika omänskliga. När hon stängs ute från universitetet och sedan från sitt arbete för att hon är judinna, gifter hon sig med en man hon inte älskar; även han är jude, men skadad krigshjälte och därför skyddad från förföljelse.

Masha Gessens språkkunniga mormor Ruzia måste ensam försörja sig och sin dotter och tackar till sist ja till att arbeta för censuren, hon stryker i främmande utrikeskorrespondenters rapporter och läser utländska romaner för att bedöma om de kan översättas. Få klarar sig, men Ruzia läser dem alla och slukar Hemingways ”Klockan klämtar för dig” med blossande kinder. Hela livet minns hon både läsupplevelsen och skammen hon känner över sitt arbete.

Till sist handlar den här boken om två människor som lever så gott de kan i ett samhälle som inte vill veta av dem, de handlar ibland mot sin egen övertygelse, men vi som ser dem med Masha Gessens kärleksfulla blick kan inte förebrå dem, bara förundras över dem och fråga, med henne: hur skulle jag själv ha gjort om det var jag som satt i rävsaxen?