Lida Starodubtseva: ”Varje gång min vän sprider protestflygblad kan hon bli gripen”

Det är inte heller tillåtet att leta reda på och sprida information om hur många ryska soldater som har dött eller tillfångatagits under ”specialoperationen”. Att publicera uppgifter om dödsfall i den ryska armén i fredstid är nämligen förbjudet. Och officiellt har ju Ryssland inget krig. Här har vi George Orwells ”1984”: krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.

”Specialoperationen” har som syfte att ”befria” Ukraina och ”avnazifiera” landet. Ni undrar kanske vad det ordet betyder. Det gör även många ryssar. Här är Putins narrativ i korthet: Ukrainarna är ett broderfolk som egentligen vill vara en del av den östslaviska gemenskapen, men landet styrs av nynazister vilket utnyttjas av USA för att de ska kunna placera sina vapen så nära gränsen som möjligt och på lång sikt tillintetgöra sin stora rival i öst.

Det finns mer sofistikerade versioner, men det här är ungefär vad som basuneras ut i statskontrollerad media. Anspelningarna på andra världskriget är tydliga, men även på det urgamla narrativet om Ryssland – eller snarare den för-ryssländska statsbildningen Rus – som ständigt måste försvara sig mot diverse krigiska nomadfolk som stormar dess utposter.

Och långt ifrån alla ryssar frågar sig vad de tusen år gamla slagen mot polovtser och petjeneger har att göra med den moderna staten Ukraina och dess alldeles egna relationer med USA och Europa.

Jag känner ingen i Ryssland som vill ha det här kriget och i det finns det hopp, upprepar jag som ett mantra. Ingen av mina kollegor, vänner, vänners vänner, släktingar i Ryssland vill ha Putins krig. Men det är inte riktigt sant. Jag vet inte vad mina morbröder tycker, vi har inte haft kontakt på över tjugo år.

Och den senaste veckan har jag noterat att gamla bekanta som jag inte sett på länge uttrycker sig lite försiktigt: ”Nej, krig vill vi inte ha, men det är ju inte heller Rysslands fel att ukrainarna försökte utplåna den rysktalande befolkningen i Donbassregionen, Ryssland kunde inte tolerera det hur länge som helst, så tråkigt att vi blev tvungna att anfalla.” Det kommer att ta tid innan de börjar inse att de i åtta år, sedan annekteringen av Krim, har blivit matade med propaganda och nu bortförklarar krigsbrott.

Jag hade tänkt inleda den här texten med vittnesmål om de protester mot kriget som faktiskt äger rum i Ryssland, men kunde inte göra det utan att först ge en bakgrund, beskriva situationen i samhället där protesterna sker. Militärcensuren som infördes för en vecka sedan, förbudet mot demonstrationer och fängelsestraff för organisering av sådana som en del av ”coronarestriktioner”, blockering av de sista oberoende media.

Nu ska parlamentet diskutera ett fängelsestraff på femton år för ”spridande av fake news om krig”. Trots det går många ut på gatorna. Sedan den 24 februari har minst 7000 ryska medborgare gripits för att ha demonstrerat mot kriget. Det är inte mycket för ett land med en befolkning på 146 miljoner, men protesterna kommer att växa.

Dock tror jag tyvärr inte att de riktigt stora, folkliga demonstrationerna kommer att ha de moraliska frågorna i centrum. Om ett par år när Rysslands ekonomi har totalförstörts av sanktionerna och majoriteten av ryssar inte längre har så mycket att förlora kommer vi kanske att se massprotester och masstrejk mot Putins regim. Dessutom kommer många familjer att ha förlorat anhöriga i kriget.

Det är meningslöst att spekulera om vad sådana protester kommer att leda till. Det stora problemet är att proteströrelsens möjliga demokratiska ledare antingen är mördade eller sitter i fängelse. Dessutom har utvecklingen i Belarus visat att massivt våld och övervakning är ett effektivt verktyg mot folkligt missnöje. Å andra sidan berättar protesterande om trötta poliser, likgiltiga poliser, rentav sympatiserande poliser.

För ett år sedan talade jag med en gammal skolkamrat som har ett kontorsjobb på polismyndigheten i vår hemstad. ”Hur är det att arbeta där i dessa tider?”, frågade jag och syftade på protesterna till stöd för oppositionsledaren Navalnyj. ”Jag avrapporterar utan engagemang”, svarade hon, ”och så är det bara ett par år kvar tills jag kan gå i förtidspension”. Jag undrar så vad hon och hennes kollegor tänker idag. Men jag har än så länge inte vågat höra av mig.

Det är för få protesterande, säger observatörer från den här sidan av den nya järnridån. Jag förstår vad de menar, men det gör ont att läsa det samtidigt som jag chattar med en av mina gamla studenter i Sankt Petersburg. Hon designar och trycker protestflygblad och kan bli gripen varje gång hon sprider dem, flera av hennes vänner har blivit det.

Tusentals samtal och meddelanden från olika ryska städer kommer dagligen in till OVD-info, en frivilligorganisation som förser gripna protesterande med juridisk hjälp. Mina vänner blir av med sina jobb och uppdrag för att ha tagit ställning mot kriget. Tusentals skriver på öppna protestbrev, det i ett land där ett inlägg på Facebook kan leda till fängelsestraff.

En stor del av de människorna kommer att lämna landet inom kort, det är bara att gratulera deras nya landsmän som snart får se det bästa av den ryska kulturen på nära håll. Men många kommer att bli kvar eftersom de ser Ryssland som sitt land, inte Putins. De kommer att få det svårt, moraliskt och fysiskt.

Just nu måste ukrainare och deras utsatthet vara i fokus för Europa. Men på lång sikt är det väldigt viktigt att odla varje grässtrå, varje liten tråd av kontakter med de kritiskt tänkande och protesterande ryssarna. Inte bara för deras skull utan för världens och för våra gemensamma värderingarnas skull.