Lindgren får även mig att längta efter en psykiatriker

Therése Lindgren har gått från att arbeta som säljare till att försörja sig som virtuell kompis. Och övergången är lite väl tydlig.

Kultur • Publicerad 2 juli 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

När Therése Lindgren gråtandes säger att hon älskar en följare som hon träffat på stan går något för långt. Foto: Amanda ParkkinenFoto: Amanda Parkkinen

Om det är något som upprepas många gånger i Therése Lindgrens sommarprat så är orden om att hon hoppas att den person som hon gått till för att få terapi är en psykiatriker.

Och hon bemöter psykologen så som hon lärt sig att bemöta folk på olika säljutbildningar; ”spegla den andra personens kroppsspråk, vinn förtroende och gå sedan på avslut”, rabblar hon vant.

Annons

Och tyvärr kan även hennes sommarprat sammanfattas så. Lindgren berättar om sina problem med panikattacker och stress. Men sättet hon berättar om det känns så uttänkt och tillrättalagt för att just skapa förtroende och vara precis lagom tokigt - vilket får följden att ingenting riktigt berör.

Mot slutet berättar Therése Lindgren om en av alla tjejer som kommit fram till henne och berättat att hon inte heller mår så bra.

Men när Therése Lindgren säger att hon är glad över att vara den här tjejens virtuella kompis och gråtandes utbrister ”Jag älskar henne!” så går något för långt.

För visst är det så att många som mår dåligt hos Therése Lindgren tycker sig ha hittat någon som förstår dem. Men det är svårsmält att hon faktiskt försörjer sig på att vara deras virtuella kompis.

Och svårt att se att hon skulle ha samma genomslag om fler unga faktiskt fick komma till eller hade råd med en psykiatriker.