Livets allvar och smärta skojas bort

”Meningen med döden” utspelar sig på Café La Vie – Livets kafé – en tydlig blinkning till dramats namn. Här serveras både kaffe och vin och både de lyckliga och de sorgsna välkomnas.

I hörnet av caféet står ett band bestående av cello, fiol, kontrabas och piano som under föreställningens gång står för musiken. Det är här Marie och Jean träffas. De är i övre medelåldern och känner inte varandra, ändå undrar Jean: ”Ska jag berätta en historia?”

Det är fjärde gången som musikdramatikern Erik Gedeon står bakom en uppsättning på Malmö Stadsteater. Med föreställningar som “Min vän fascisten”, om en ung nazist som en sommardag dyker upp i skärgården hos ett kompisgäng, och “Ingvar! – en musikalisk möbelsaga” om mannen bakom IKEA (båda två 2012), har Gedeon gjort sig känd för att skriva musikteater om ämnen som man inte associerar till genren: nazism, kapitalism, våld.

Den skruvade tonen känns igen i “Meningen med döden”. Historien som Jean vill berätta för Marie handlar om den obotligt sjuka Louise och den självmordsbenägne Pierre. En tid tidigare träffades även de på Café La Vie och började prata med varandra, trots att deras inställning till livet inte kunde vara mer olika.

Vi får veta att Pierre har försökt ta sitt liv sex gånger utan att lyckas. Louise är nyligen färdigutbildad läkare och vill leva, men nu hostar hon blod och ska dö. Det är ett mörkt ämne som i klatschig revystil med både sång, dans och musik berättas genom ciceronerna Marie och Jean.

”Jag vill bara leva, men måste dö”, sjunger Louise.

”Jag är suicidaaaal”, sjunger Pierre.

Det finns mycket komiskt och absurt med döden, och man får skämta om allt. Men det är jättesvårt att skriva sångdrama om självmord. Herregud, det är ju jättesvårt att ens prata om självmord! I både “Min vän fascisten” och “Iingvar! - en musikalisk möbelsaga” lyckades Erik Gedeon med konststycket att göra humor av och om allvarliga ämnen. Den här gången går det inte.

“Meningen med döden” är mer musikal än teater och det är ett misstag. Var är den riktiga, gestaltade smärtan? När ska jag börja känna för karaktärerna?

Alla medverkande har fantastiska sångröster och musiken är väl framförd, men tyvärr känns den alltför ofta direkt plockad från musikalscenen som ligger vägg i vägg med teatern. Både sångtexterna och manuset saknar den smarta ironi och galghumor som hade krävts för att föreställningen skulle lyfta.

Som det är nu känns tyvärr ”Meningen med döden” döv inför den äkta smärta som döden, och kanske speciellt självmord, obönhörligen för med sig.

“Vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det”, står det i programbladet. Gärna det, men samtal är ju en helt annan sak än sång på rim med danssteg.