Lomfors, Ingrid: "Blind fläck"

NY BOK. Greve Folke Bernadotte, brorson till Gustav V och vice ordförande i Svenska Röda korset, hade i februari 1945 efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler fått lov att samla danskar och norrmän från tyska koncentrationsläger till ett ställe för att "bistå fångarna såväl andligt som materiellt".

Redan tidigare hjälptes dessa skandinaver med matpaket. I mars sändes en hjälpexpedition av vita bussar, vita och försedda med Röda korsemblem för att undgå flyganfall, i väg till koncentrationslägret Neuengamme söder om Hamburg. Sedan vidtog en febril verksamhet för att dra ihop de nordiska fångarna dit.

Resultatet blev att cirka 15000 fångar kunde befrias och föras hem. Drygt hälften var skandinaver, men så småningom fick också andra kategorier följa med. Hur många judar som befriades är oklart. Den amerikanske historikern Steven Koblik anger antalet till mellan 3500 och 6500. Även icke-fångar fick följa med, bland annat 1500 svenska kvinnor som i regel var gifta med tyskar. De Vita bussarna förde kanske med sig 20000 personer allt som allt. Sommaren 1945 anlände ytterligare 10000 före detta fångar till Sverige, men de hade befriats av de allierade och inte som ett resultat av Bernadottes förhandlingar.

De olika kategorierna har blandats ihop och till exempel Nationalencyklopedin uppger att "ca 30000 fångar befriades ur koncentrationsläger i slutskedet av andra världskriget". Senast nämndes denna siffra av statsminister Göran Persson vid hans besök i Norge 17 maj.

Men varje räddad fånge är naturligtvis en vinst för mänskligheten och Folke Bernadotte brukar nämnas tillsammans med Raoul Wallenberg för att visa, att även Sverige hade hjältar under detta för vår del inte särskilt heroiska krig.

Nu har historikern Ingrid Lomfors gett ut en bok, Blind fläck, som tar upp ett tidigare föga beaktat inslag i denna hjälpinsats. I Neuengamme fanns redan omkring 100000 fångar och där var inte plats att samla ihop skandinaverna under någorlunda drägliga former. Lägerkommendanten erbjöd då ett särskilt hus, där svårt sjuka fångar fanns mot att dessa forslades till andra läger med de svenska bussarna. Detta är den "blinda fläcken": för att fullfölja den svenska räddningsinsatsen visavi skandinaverna kördes 2000 franska, polska och ryska fångar mot ett ovisst öde.

Vi är i Sverige stolta över vår insats men har bortsett från det moraliska priset, att fångar i mycket sämre kondition än de skandinaviska fick betala priset.

Ingrid Lomfors tillägnar sin bok dessa fångar som "offrades för den goda sakens skull". Den svenske överste, som var hjälpexpeditionens verkställande chef, ska först ha tvekat men antog snart det tyska förslaget om borttransporterandet av de sjuka fångarna för att inte äventyra räddningsexpeditionens arbete.

I de böcker deltagarna i den svenska expeditionen gav ut strax efter kriget förekom vittnesmål om de sjuka fångarnas ömkliga tillstånd, men sedan var det tyst om detta i många år.

I slutet av 1900-talet blev intresset för de Vita bussarna större och lite annorlunda än tidigare. Det moraliska perspektivet blev viktigt. Steven Koblik hade i en bok från 1988 frågat om Sverige kunde "ha uträttat mera, och om så var fallet, varför en del blev ogjort".

Ingrid Lomfors har lyssnat till berättelser om de Vita bussarna från dem som var med, såväl svenska bussförare som franska fångar som dessa bussförare transporterade bort från Neuengamme. Hennes "avsikt (med denna bok) är inte att förringa Svenska Röda korsets framgångar med de Vita bussarna och inte heller vittnesmålen" från de inblandade. Men hon vill gå till rätta med den mytbildning som har skett och beskriva också offrens öden.

Varför gick nu Himmler överhuvudtaget med på att frige koncentrationslägersfångar? Förmodligen för att han förstod att kriget var förlorat och ville skaffa sig goodwill hos segrarmakterna och världsopinionen.

Och varför flyttades de sjuka fångarna för att ersättas av skandinaver? Enligt lägerkommendanten för att skandinaverna eljest ej skulle fått rum. Men enligt Inger Lomfors var dessa fransmän, ryssar och polacker en belastning för denne kommendant, "som i likhet med andra nazistiska kommendanter i krigets slutskede dessutom ville undanröja spåren efter sanitära missförhållanden". Det låter inte klokt, men det var en galen tid.

Arne Ruth skriver i sitt förord till Inger Lomfors bok: "Hos den svenska regeringen fanns, i kontrast mot Schweiz, direkt efter kriget ett inslag av ånger över passiviteten under krigets första år." Sedan blev det rätt tyst i drygt 40 år. På senare tid har nya generationer velat veta vad som hände. Vi har fått distans och vi har också börjat se kriget ur andras perspektiv än svenskarnas. Inger Lomfors har sökt vittnen utanför Sveriges gränser och vidgat utrymmet för vår förståelse. Hennes bok tillhör de bättre bland alla de böcker om andra världskriget som denna jubileumsvår översvämmar bokhandelsdiskarna.

Anders Bojs

Ny bok

Ingrid Lomfors: "Blind fläck. Minne och glömska kring Svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945" (Atlantis)