Lykke Naderehvandi fortsätter att skriva sin generations kanske vackraste prosa
Röd sol
Författare: Johanne Lykke Naderehvandi
Förlag: Albert Bonniers
Inte bara Mark Twain själv, utan var och varannan skrivlärare sedan den amerikanske romanförfattarens tid, propagerar hans mantra: ”När du fångar ett adjektiv, döda det”. En text ska helt enkelt inte ha för många adjektiv. Det är huvudregeln. Den ger Johanne Lykke Naderehvandi fullkomligt fanken i.
Första delen av ”Röd sol” dignar av klanger i färg. Färger och andra beskrivande ord som skapar visualitet och dofter och får tempot att sakta ner. Som om alla de adjektiv ”som inte dödas” får en bi-funktion; de förvandlas till en vacker protest mot nutidens snabbklickande fartblindhet.
Det fanns ingen möjlighet att rusa förbi Lykke Naderehvandis detaljrika lyrik i förra romanen ”Strega”, och än mindre här. Med dess för- och nackdelar. Den tredelade romanen – helt utan faktisk geografi – kan också läsas som: poesin, uppgörelsen, melodramen.
I ”Röd sol” ska India äntligen få följa med sin pojkvän Kallas till dennes älskade barndomsväns hem. Det är inte helt enkelt, för de verkar ha en mycket speciell närhet. På tåget dit ser hon tre barn leka i korridoren … hon vet det inte då, men det är inte sista gången de dyker upp i deras liv.
Romanen beskriver människor som flyter med och hamnar i situationer som de inte har kontroll över. En resa, en brand, någons barn som vill tas om hand. Inom de oklara ramarna försöker de hitta vad de lever för:
”En ödesmättad insikt som förändrar det förflutna och framtiden med samma nonchalanta rörelse. /…/ Man måste bära allt och förlora allt. Man är trettio år när det händer. Trettio år när alla böcker man läst i ett slag börjar handla om något annat. /…/ India har alldeles nyss börjat vänja sig vid den premissen, underkastat sig regeln att allt rinner en ur händerna förutom minnet av det förlorade. Hon minns fortfarande chocken när det slog henne. Ett dittills okänt levnadsvillkor.”
Visst kan jag hitta bitar som det går att diskutera pregnansen i. Man skulle också kunna tänka sig att författarens övergödda, rytmiska språk gör prosan lika oläslig som den röda titeln på det rosa omslaget. Men hennes anti-Hemingway blir istället som att med djupa andetag sjunka in i en långsam film. Där du också hinner tänka att det är befriande. Och finns där ett budskap är det väl vårt eget svar på frågan: Vems är barnen i världen?
