Mary McCarthy: "Gruppen"

Det är vanskligt att läsa en gammal favorit. Boken, som utkom på svenska 1964 i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, var något som ”alla” skulle läsa. Skandalomsusad och därför än mer åtrådd. När jag mötte den, sent 1980-tal, var den kultförklarad såsom en feministisk pelare. Det är intressant, Mary McCarthy uttalade sig förklenande om feminismen, dit hörde hon inte.

Förklaringen ligger både i vad hon skrev om och på vilket sätt. Åtta unga kvinnor som just tagit examen vid det prestigefyllda universitetet Vassar gör sig beredda att ta sig an Livet. Helst i New York och gärna i intellektuella och/eller kulturella kretsar. Och Livet, det innefattar arbete, relation till traditioner och föräldrar, äktenskap och förhållanden.

Det nya är att allt detta beskrivs nästan uteslutande ur de unga kvinnornas synvinkel. Ett kvinnligt kollektiv som med självklar rätt tar plats på en scen som många inte vill upplåta åt dem. Arbeta? Varför det? Behövs inte arbete till de unga männen i stället? Men de här flickorna är begåvade, väl utbildade och vill bygga det nya, moderna USA. De tar plats på varuhus, på kontor, studerar vidare vid lantbruksuniversitet med mera. De är aktiva och tar plats.

Moderniteten syns i varje detalj; beskrivning av vad man äter, hur man bor, klär och rör sig. Miljöskildringen är pregnant och utsökt, ett mästerstycke med tanke på att boken utspelar sig på 1930-talet – långt från McCarthys eget 60-tal.

Den kvinnliga blicken, den kvinnliga upplevelsen är huvudperson, det syns inte minst i skildringen av sexualitet. En del av bokens tjusning låg just i de ganska detaljrika sexskildringarna. Men, och jag undrar om inte McCarthy var en av de allra första, de beskrivs ur kvinnans synvinkel. Det är hennes blick på mannen som sängkamrat som skildras, aldrig hans syn på henne (mer än indirekt). Huvudpersonerna tillåts också njuta av sex, de lär sig bemästra preventiva medel. Jag kan förstå att dåtidens feminister jublade.

Allt detta är gott och väl, men något mer behövs för att en bok ska överleva. Jag tror svaret är att McCarthy skriver ironiskt, kvickt och dubbeltydigt. Att de unga universitetsutbildade kvinnorna har en ironisk jargong är en lyckträff, men författaren fångar upp detta och förstärker ironin med berättarrösten. Därtill är hon väl lämpad; en av sin tids stora intellektuella har hon en blick som ser det mesta.

Kanske är det männen som träffas av de mest genomträngande ögonkasten, som kläs av i sin ynklighet kvickast. Men de unga damerna slipper inte heller undan utan författaren låter oss se hur snärjda de är, trots att de tror motsatsen, av inskränkta lagar och sedvänjor. Så det är kanske inte helt fel att de alla hyser stor skräck för ”att bli som mamma”.

Mammorna själva tar det ganska lugnt. Det har sett och hört allt förut. När de själva var där.

Översättningen då? Ja, mitt gamla, sönderlästa exemplar är sedan länge försvunnet, så någon jämförelse kan inte ges. Men Amanda Svensson lyckas fint fånga både 60-talets skrivsätt och 30-talets miljö. Det är bra gjort.

Vill man veta mer är Sara Danius förord en lyckträff, hon sätter in boken i tid och plats på ett utmärkt sätt.

Maria Ehrenberg