Mäster Klas skriver historia

I den historiska romanen ”Två pistoler” målar han med levande färger tiden för Gustav III:s stormiga regentskap. En era som slutade med dådet under en maskeradbal på operan i Stockholm 1792.

Men det är inte de ”stora” händelserna Klas Östergren berättar. Utan han gör som skickliga författare gör, lyfter fram människor som levde i de stora händelsernas centrum. Därigenom visar han också att skönlitteraturen fortsatt är det bästa sättet att gestalta människans mänsklighet.

Historien berättas ur Adolf Fredrik Muncks perspektiv. Han var kungens hovstallmästare och förtrogne alltiallo. I slutet av sitt liv berättar han om sina erfarenheter för sin trotjänare Ytterberg. Efter att Munck hamnat i onåd hos kungahuset landsförvisades han. Därför befinner de sig i Toscana där en koleraepidemi hotar.

I självvald karantän berättar Munck sin berättelse. Hela situationen sjuder av aktualitet med tanke på vår egen epidemi. Men litteraturhistoriska referenser gör sig också gällande. Boccaccios ”Decamerone” (1353), där tio ungdomar flyr pestens Florens och ägnar tiden åt att berätta för varandra, är ett exempel.

En av de händelser som den tidigare hovstallmästaren gärna uppehåller sig vid, är då han, enligt myten, hjälpte Gustav III att som det sägs ”hitta hålet”, det vill säga vara behjälplig då äktenskapet med drottning Sofia Magdalena fullbordades flera år efter det ingåtts.

Ämnet som sådant bjuder såklart in till lustigheter och grovheter, men Klas Östergren går inte i den fällan utan låter Adolf Fredrik Munck berätta med den trogne tjänarens sakliga inlevelse. Och dessutom med en stor känslighet för den desperation och sorgsenhet som kungaparet måste ha känt då de inte kunde få till det på egen hand.

Snart efter att en kronprins fötts kom ryktena. Enkla frågor i förbigående först, om den lille inte var ganska lik hovstallmästaren. Sedan mer öppna anklagelser om att Munck nog gjort mer än att bara få styr på saker och ting. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade han hamnat i onåd hos kungahuset.

Klas Östergren lyckas väldigt bra med att förmedla denna udda historia från den svenska kungalängden. Dessutom lyckas han mycket bra med att i tankar, kroppsliga rörelser och språkliga uttryck fånga både undersåtens plikttrogenhet och överhetens behov av hjälp för att klara av den mest basala av mänskliga aktiviteter.

Men detta är inte enbart en historia om sådant som ses, hörs och görs. Det är i hög grad även en berättelse om föreställningsförmåga och berättande. Under Muncks redogörelser för sin trotjänare Ytterberg växer nämligen även en slutsats om berättandets själva väsen fram.

Det är en humanistiskt präglad slutsats som säger att berättande inte handlar om ett tidsfördriv, inte sker ”för att fördriva dessa enformiga dagar i karantän, men för att förstå något av oss själva, innan allt är för sent”.

Och även då det gäller den tematiken lyckas Klas Östergren på ett mästerligt vis fånga ett eko som länge färdats genom litteraturens historia.