Mats Söderlund: Vinterträden

Vi säger att naturen håller andan, utan att reflektera över hur sann den metaforen i själva verket är. Under vinterhalvåret stiger halten av koldioxid i skogarna på det norra halvklotet. Det beror på att fotosyntesen stannar upp och slutar producera syre, medan förmultning och förbränning inuti de levande cellerna fortsätter, och avger koldioxid. Som när du håller andan, syret i dina lungträd förbränns och halten växthusgas stiger i alveolerna.

I det statliga forskningsrådet Formas webbtidning Extrakt intervjuar Elin Viksten professor Stefan Jansson. Han studerar växters cell- och molekylärbiologi och har snöat in på hur aspen kan veta när det är dags att fälla bladen. Det handlar om en inre genetisk klocka som känner av dagslängden. Men Stefan, en av världens ledande experter på området, säger att vi inte riktigt vet. Det kan ha att göra med temperaturen. Men även hur högt solen står på himlen, hur mycket rött ljus de får eller hur bra de kan fotosyntetisera.

Äppelträd styrs av temperaturen, de får gula löv när det blir kallt.

Vinterträden ritas med kol och krita.

På kyrkogården i Malå står en björk som fortsätter grönska när alla andra björkar i trakten för länge sedan fällt sina löv. En helig björk? En björk med superkrafter? Lokalbefolkningen spekulerar. Men nej, troligen bara en björk som importerats söderifrån och förvirras av att dagarna fortfarande är ganska långa fast dygnsmedeltemperaturen krupit under nollstrecket.

Professor Jansson säger att det går att stressa fram trädens höstfärger till exempel genom att utsätta dem för torka. Det var det som hände under torrsommaren 2018 när skogen vissnade för tidigt. I ett område i Halland tappade alla aspar sina löv redan i mitten av juni.

Allt detta för att förbereda sig för vintern. För minusgrader, mörker och tjäle. Den nordiska vintern:

Alla darrar av köld i den isiga snön,

luften är svår att andas;

Frusna fötter och skallrande tänder i den hårda kylan.

Men de raderna handlar inte om en nordisk vinter utan är några fraser av Vivaldi, i översättning av Tommie Ling. Vivaldi var verksam i Venedig. Hans musikstycke ”De fyra årstiderna” publicerades 1725. Vivaldis vinter inföll under det som brukar kallas den lilla istiden. En period av minskad solaktivitet som varade ungefär mellan år 1350 och 1850. Det var inte en riktig istid men det var tillräckligt kallt för att glaciärerna i norra Europa och Alperna skulle växa till sig. Themsen låg ofta frusen på vintrarna, kolonialiseringen av Grönland upphörde, Karl X Gustav tågade över lilla bält 1658.

Det handlade om en genomsnittlig temperatursänkning på ungefär en grad.

Barrträd, med undantag för lärken, fäller som bekant inte sina barr. De klarar den hårda kölden genom att fylla cellerna med socker som sänker fryspunkten. Även cellväggarna förstärks och det finns uppgifter på att de klarar temperaturer ner till minus 47 grader. Ändå orkar de inte över en viss höjd i de svenska fjällen.

Träffade Göran Eriksson i Saxnäs i höstas. Pensionerad naturbevakare. I över trettio år patrullerade han Västerbottensfjällen. Vi pratade om vädret. Om att snön kommer senare, att isarna inte längre går att lita på, att skotersäsongen blivit två veckor kortare. Vi satt hemma i hans kök. Ripsnarorna hängde i dörrposten, sedan länge obrukade. Han bjöd på kokkaffe och bragokex. Jag frågade vad han ser för skillnader. Han tänkte efter.

”Tallplantorna på kalfjället”, sa han. ”De såg man inte förr. Men jag tvivlar på att någon lägger märke till dem.”

Det har blivit drygt en grad varmare jämfört med förindustriell tid, och det beror inte på ökad solaktivitet den här gången, men kalfjället håller på att försvinna. Inom ett par, tre generationer har det mesta vuxit igen.

Det kan uppfattas som tragiskt. En estetisk förlust. Men handen på hjärtat, vad gör det oss egentligen?

Inga av svärfars gamla

vinterbetesområden går

att lita på längre

Skriver Linnea Axelsson på sidan 563 i dikteposet ”Ædnan”, om två generationer renskötande samer:

Med dessa milda och

sen plötsligt iskalla vintrar

som förvirrar allt liv

När jag först började vandra i den svenska fjällvärlden kom jag till Helagsglaciären. Jag var elva år gammal. Kunde inte föreställa mig den väldiga isen som något annat än evig. Den isländska glaciären Okjökull dödförklarades 2019 och författaren Andri Snær Magnasson fick uppdraget att skriva en runa som ristades på en plakett där glaciären legat:

”Vi vet vad som håller på att ske och vad vi måste göra. Bara ni vet om vi klarade av det”.

I Sverige skulle vi kunna resa ett trettiotal monument över döda glaciärer redan idag. Men vad gör det oss egentligen?

Rennäringen dör ut.

Rödingen försvinner.

Ålen slutar slingra sig upp i våra åar och vattendrag.

Hur angår det oss?

Amazonas riskerar att förvandlas till stäpp och bara spillror återstår av Sveriges en gång så vidsträckta barrskogar. En statlig utredning slog nyligen fast att 5000 kvadratkilometer fjällnära skogar har så höga naturvärden att de är av internationellt intresse. Det kan låta mycket, men som jämförelse har den svenska skogsindustrin planterat den främmande arten Contortatall på ungefär 6000 kvadratkilometer. Ett träd som inte tål vårt klimat och knappast duger till annat än pappersmassa.

Utredningen föreslog att allt skulle skyddas. Inte av estetiska skäl, utan av överlevnadsskäl. Vikten av att skydda skogarna som kolsänkor har slagits fast av såväl FN som EU. Men i höstbudgeten sumpade Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hela förslaget.

De få återstående svenska naturskogarna innehåller dyrt, högkvalitativt virke och är värdar för hundratals rödlistade arter. Till skillnad från massaplantagerna, monokulturer som är känsliga för både torka, vind och insektsangrepp.

Men vi tittar ut genom fönstret och ser att boken fäller sina blad, pålitlig som en kalender. Bara asparna står kvar och glöder längre än vanligt. Asparna, har det visat sig, har större förmåga att anpassa sig än de flesta trädarter. Man tror att det beror på att de använder fler indikatorer för när det är dags att suga in klorofyllet i sina stammar.

Ur ”Vinterträd”, av den finlandssvenska poeten Solveig von Schoultz:

Trädets finaste tankar

är förbehållna frosten

knappt medvetna förr

framstår de i klarhet

där de lyfter sig från kronan

där de förgrenas utåt

sprödare och vitare

ju närmare rymden.

Fimbulvintern i den Poetiska Eddans tredje dikt varar i tre år och efter den kommer Ragnarök, världens undergång. Man tror att berättelsen om fimbulvintern härrör från folkliga minnen av de ovanligt kalla åren omkring år 535 till 540 som kopplas till två vulkanutbrott och följdes av en planetär köldperiod på ungefär hundra år. I norra Sverige sjönk medeltemperaturen 3-4 grader. Den fasta bebyggelsen försvann från i stort sett hela Norrland.

En liknande effekt skulle kunna komma av ett globalt kärnvapenkrig. En så kallad atomvinter. Beroende på omfattningen har man beräknat att partiklar som slungas ut i atmosfären skulle få katastrofala följder, kraftigt sänkta temperaturer, massdöd av växter och djur.

Teorin om dinosauriernas försvinnande bygger på att planeten drabbades av ett omfattande meteorregn som åstadkom varaktiga klimatförändringar på ungefär samma sätt, och massutdöende.

Människans utsläpp av koldioxid motsvarar sexhundra vulkanutbrott av samma dignitet som Eyjafjallajökull 2010, varje dag, året om.

Det vi håller på att skapa är en slags atomsommar. Inklusive massdöden. Eller vad ska vi kalla ett klimat som är 3-4 grader varmare än vi har i dag? En förändring som kommer att hålla i sig inte över några år eller årtionden eller ens århundraden, som den illa istiden. Utan i årtusenden.

Stora barriärrevet, i själva verket världens alla koraller, håller på att försvinna. I boken ”Om tiden och vattnet” skriver Andri Snær Magnasson om det faktum att världshaven på grund av den ökade koldioxidhalten försurats så till den grad att de gått från att främja tillväxten av kalkhaltiga skal och koraller, till att bryta ner dem.

I Paris bestämdes att världen skulle stoppa den globala uppvärmningen vid två grader. Det var en dödsdom för mycket av det liv som vi vant oss vid på det här stoffkornet i vintergatan. Och det är inte bara isbjörnar som går en osäker framtid till mötes. Hela ekosystem hotas av utplåning. Var var jag när det beslutet togs? undrar Magnasson retoriskt. I Glasgow beslutades nyss att vi kanske ska försöka stoppa uppvärmningen strax under två grader. Det är ett slags rysk roulett med civilisationens fortsatta existens. Just nu är oddsen för att vi ska kunna undvika en tusenårig atomsommar ungefär fifty-fifty.

Skalan på den förödelse som pågår är obegriplig. Vi läser om den varje dag, men kan inte omfamna den. Den får fimbulvintern och lilla istiden att framstå som petitesser. En höjning av jordens medeltemperatur på ett par grader räcker för att orsaka förödelse på en mytologisk nivå.

Men det finns en annan story att berätta.

Den handlar om att människor går samman för att rädda och bevara planeten. För att hejda massutrotningen och skydda de nyckelbiotoper och ekosystem vi inte kan leva utan. Korallreven kanske är förlorade, men Amazonas, kalfjället och de svenska skogarna är inte det. Ålen går fortfarande att rädda. Trots alla undergångsprofetior är det ännu inte bestämt hur den här thrillern ska sluta.

Det har gjorts beräkningar på vad det skulle kosta att hejda klimatförändringarna. Att skapa ett samhälle som är både ekologiskt och socialt hållbart. Det handlar om en tiondel av kostnaderna för coronapandemin. Vi har dessutom all teknik vi behöver för att lyckas.

Men den största skillnaden på dessa två kriser är att när de gäller klimatet talar starka ekonomiska intressen emot ett fungerande vaccin. Olje- och kolindustrin har vetat i decennier att vi varit på väg mot ett klimatnödläge. Nu när vi är där försöker de fortfarande få oss att tro att det finns ”klimatneutral olja” och ”grönt kol”.

Skogsindustrin i Sverige drivs av samma ekonomiska logik och har satsat 150 miljoner kronor bara de senaste fyra åren på budskapet att det bästa vi kan göra är att fortsätta avverka de knappa sju procenten återstående naturskog. När Sveriges riksdag sedan ska vidta åtgärder är det äganderätten som räddas, inte skogen, eller den biologiska mångfalden, eller klimatet. Som om skogen, ängen, stranden gick att äga utan förbehåll. Som om vårt varande som människor inte hänger samman med hur skogen, ängen, stranden tillåts vara skog, äng och strand. Jag tänker på Potawatomistammens ord, pupowee som betyder kraften som får champinjoner att skjuta upp ur jorden över natten. När vintern närmar sig är det den kraften och vår förmåga att förtrollas, som Tranströmer skrev om i dikten ”Blåsipporna” (”Det vilda torget”, 1983) som ger oss hopp.

Klimatkrisen är inte skapad av dig och mig, utan av det system som satt ekonomisk tillväxt före allt annat. Det har gjort stor nytta och gett oss många framgångar, men nu har det mött vägs ände.

Vi behöver skapa en ny berättelse om oss själva. En berättelse där kommande generationer har rättigheter precis som du och jag, fast de inte finns än. En berättelse där masskonsumtion inte är det viktigaste vi har, precis som pandemin lärt oss.

Jag sätter mitt hopp till existensen av sociala tröskeleffekter och det faktum att vi har allt vi behöver plus alla internationella institutioner vi kan önska för att hejda den. Den kända klimatforskaren John Schellnhuber har tillsammans med en grupp forskare från olika discipliner, titta på hur beteenden och sociala normer kan spridas exponentiellt under rätt förutsättningar. I en intervju i Svenska Dagbladet säger han att slutsatsen är hoppfull: ”Det verkar som att det finns en stor potential med icke-linjära processer inom vårt samhälle. Förändringen kan ske snabbare än väntat.”

Det betyder att när tillräckligt många omfamnar en idé, till exempel att slaveri är fel eller att alla borde ha rätt att rösta i allmänna val, man brukar prata om tjugofem procent av en befolkning, så kan hela samhällen plötsligt ta ett kliv och genomföra förändringen.

Vinterträden ritas med krita och kol, rönnbären mognar och sidensvansar flockas runt gårdarna. Vi vet att skogen andas. Vi kan låta oss förtrollas. Planeten vi bor på lider av andnöd men det är inte vårt fel. Det är dags för oss att bli arga.

Av: Mats Söderlund