Murakami, Haruki: "Fågeln som vrider upp världen"
Katten är försvunnen, redan i första kapitlet av den väldiga romanen "Fågeln som vrider upp världen". Trogna Murakamiläsare spetsar omedelbart öronen. Katter försvinner inte hur som helst, i synnerhet inte i en roman signerad Haruki Murakami.
Och, mycket riktigt, kattens försvinnande är bara ett av otaliga tecken på att något rejält omvälvande är på väg att ske i Toru Okadas trivsamt händelselösa, smålunkande tillvaro i Tokyo försommaren 1984.
Toru, romanens huvudperson, är en snäll trettioårig man som sagt upp sig från sitt själsdödande jobb på en advokatbyrå för att istället, tja, göra ingenting. Hustrun tjänar tillräckligt bra. Toru kan skrota bäst han vill, åtminstone ett tag, bara han sköter marktjänsten. Men, så försvinner katten.
Samtidigt börjar en anonym kvinna ringa konstiga samtal…erbjuder hon telefonsex? Senare ringer en annan, rentav mer mystisk kvinna och erbjuder sina tjänster, men som medium – för att hitta katten! Men innan hon, alltså medialt, fått fatt i katten, försvinner också Torus hustru. Mysteriet tätnar och växer exponentiellt i denna omtalade, närmast kultförklarade roman från 1997 som nu, äntligen, ges ut på svenska. Det är Murakamis femte bok som översätts.
Få författare kan som den snart 60-årige japanen bygga in otroliga och övernaturliga saker i en annars realistiskt skildrad grågrå vardag.
"Fågeln som vrider upp världen" är en yppigt fantasifull, absurt komisk och genuint fantastisk roman. Toru dras in i en härva av gåtfulla händelser enligt principen att ju mindre han vill bli indragen i, desto mer intrasslad blir han. Och gränsen mellan (mar)dröm och verklighet suddas ut alltmer. Upplöses rentav.
Kanske kan man bäst beskriva romanen som ett slags modern, ond saga där allt och alla tycks höra samman. Frågan är bara hur.
Såtillvida delar läsaren Torus förvirring när han söker svar genom att totalt avskärma sig från omvärlden. Toru klättrar ned i en djup, torrlagd brunn, stänger locket efter sig och… upptäcker att han själv – den mest oansenliga av varelser – äger förmågan att besöka andra, parallella universum. Som i sin tur tycks hänga samman med av andra människors historier och (mar)drömstillstånd.
Murakami är en svindlare av rang. Jag har inte läst en mer härligt omtumlande roman sedan jag plöjde romanen "Kafka på stranden" förra hösten, av – just det – Haruki Murakami (den boken finns nu i pocket).
Medan Kafkaboken trots allt skildrar hyfsat begripliga, otroliga händelser, är skeendet i "Fågeln som vrider upp världen" nära nog kaotiskt vildvuxet.
Romanen utvecklas till ett alltmer labyrintiskt mysteriespel där författaren tycks finna och uppfinna nya vägar allteftersom berättelsen vecklar ut och in sig. Utan att bry sig särskilt mycket om att knyta ihop alla trådändar driver Murakami spelet vidare och vidare, flikar in allt märkligare händelser och osannolika människoöden. Sidohistorierna byggs ut till små noveller.
Ett sådant sällsynt tilltrasslat berättarnystande borde göra romanen svårforcerad, smått oläslig. Men icke. Hundra efter hundra sidor i den sjuhundrafemtiosidiga (!) romanen försvinner i ett nafs. Underbar, vällustig läsning! Murakami är en av samtidens mest suveräna och underhållande berättare. Faktiskt är han nästan ännu bättre som novellist.
För övrigt, utan att avslöja för mycket, så kommer katten, givetvis, tillbaka. Och döps till Makrillen. Varför? Unna dig lyckan att upptäcka det själv.
Örjan Abrahamsson
