Myller i Motala
Stewe Claeson är en författare som närmast hemtamt rör sig i olika historiska miljöer.
I hans romanfantasier kan det personliga levnadsödet teckna en växande, tidlös allmängiltighet. Det kan gälla en Heliga Birgitta som i "Pigan i Arras", en Esais Tegnér som i "Rönndruvan glöder", en Thomas ab Aquino i "Halm" eller en Marcus Tullius Tiro, Ciceros sekreterare, som han tecknade bilden av i berättelsen "Tiro".
Men livet kannaturligtvis även kretsa kring en ännu så länge okänd människa, som den Wilhelm Hallgren som vi nu möter i Claesons nya roman "Än jublar fågelsången".
Wilhelm är en ung, välvillig och strängt kontrollerad man och hans liv bestäms helt av den döde faderns direktiv för hans framtid. Han har nämligen ärvt flera hotell på olika platser i landet men har placerats i Motala, som skulle kunna vara världens centrum men som aldrig kommer att bli det. Åtminstone inte i fru Hallgrens – Martina Lovisas, eller som hon föredrar att kalla sig Luigis – ögon. Hon är flera år äldre än Wilhelm och hon längtar efter intensivare, kontinentala pulsar, i ett liv i Italien eller Frankrike. I väntan på uppbrottet lever hon sig bort i poesins världar, som den begränsade mannen enligt henne inte har förmågan att tränga in i. Hon läser sig självklart in i Vilhelm Ekelunds, Johannes V Jensens och Heidenstams dikter.
Redan på berättelsens första sidor utropar hon, med sin "svala, skånska dialekt": "Det kunde ha varit Paris, eller i Toscana, kalla mig Luigi, snälla du, inget annat, varför måste vi vara här? I Motala? Wilhelm Wilhelm, min lille Wilhelm, Wilhelm"
Tonen är anslagen. Utvecklingen går nu i en smärtsamt tydlig riktning och Luigi överger också Wilhelm för ett liv tillsammans med Jean Baptiste. "Nu stod han åter i frånvarons stora tystnad, övergiven, så som han varit övergiven hela sitt liv, och åter var övergiven"
Den problematiskakärleksrelationens turer känner vi igen från flera av Claesons tidigare böcker. Här tecknas paret Hallgrens fysiska och psykiska rörelser mot en bakgrund av de framväxande omvälvningarna i det tidiga 1900-talets Sverige. Konjunkturnedgången, oron på arbetsmarknaden och de politiska turer som leder fram till en tätnande polarisering mellan arbetare och arbetsgivare och den kommande storstrejken hösten 1909.
Vi ser rakt in i en brytningstid där vi inte längre lika obesvärat kan ägna oss åt koltrastens drillar eller helt gå upp i fågelsångens lockelser.
"Ett myller i 45 scener"– så lyder berättelsens undertitel och i det kalejdoskopiska synfältet öppnar Claeson sin fiktion för närvaron av flera autentiska personer. Här möter vi "Skalden" i egen hög person, det vill säga Werner von Heidenstam som kommer på besök till hotellet för att ge sitt stöd till den visionäre och karismatiske Uno Stadius som i Motala vill skapa en folkhögskola grundad på nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens värderingar. I en avslutande kort text "Till läsaren" konstaterar Claeson.
I mycket var Stadius en visionär, och hade inte svensk främlingsfientlighet och rysskräck satt in kunde svensk folkbildning måhända fått en annan utveckling.
Stewe Claeson behärskar verkligen alla tidsskildringens uttalade och outtalade krav. Allt här faller nästan motståndslöst på plats. Det skildrade livet känns autentiskt och fiktionen vävs elegant vidare med inslagen av autentiska trådar. Språket är i bästa mening behärskat.
Men någonstans just här finns också ett problem i berättelsen. Stundtals blir det faktiskt stillastående på ett sätt som inte enbart ger en rättvisande bild av tidens livstempo. Människorna blir inte riktigt så komplexa som de har rätt att vara och som Claeson tidigare så övertygande har tecknat i bilderna av Tegnér och Tiro, till exempel. Myllret stelnar i representativa scener som visserligen är talande men där jag som läsare ibland förlorar uppmärksamheten och längtar efter nytt bränsle och ny rörelseenergi.
Kvar i livsmyllretruvar ändå en stark, ofrånkomlig melankoli och övergivenhet där människan lever vidare i sitt existentiella vacuum. Allt medan fåglarna sjunger vidare utanför hotellen i Motala.
