Myten om toppspionen Wennerström monteras ned

I en relativt tunn men spänstigt skriven och fängslande bok kastar freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell ljus över fallet Wennerström. Detta gör han bland annat med hjälp av de anteckningar som hans far, chefen för Militärpsykologiska institutet Jan Agrell, gjorde i samband med den psykologiska utredningen av Wennerström.

Efter gripandet var Wennerström angelägen om att utmåla sig som en sovjetisk toppspion som var högt betrodd hos sin arbetsgivare i Moskva och deras bästa tillgång. Och han blev trodd av både rättsväsendet och allmänheten. Men det fanns många saker som inte gick ihop i Wennerströms egen berättelse.

Wilhelm Agrell menar att Wennerström utan tvivel överdrev sin egen roll och betydelse under förhören. Det är en myt att han var en mästerspion. Bara vid enstaka tillfällen tycks han ha lyckats komma över material i toppklass.

Utan tvivel hade Wennerström orsakat det svenska försvaret mycket stor skada, men den skadan hade trots allt sina gränser, understryker Wilhelm Agrell. Den var av övergående art, eftersom även topphemligt material oftast är färskvara.

Trots att han enligt egen uppgift arbetat för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU i 14 år hade han anmärkningsvärt lite av substans att berätta om sina kontakter med den organisationen. Inte ens hans kontaktman gick att identifiera bortom rimligt tvivel. Snarare tyder ryssarnas hantering av Wennerström på att han inte alls var så betrodd som han ville påskina: han hade bara mött den kulissvärld som presenterades för kontakter som GRU inte litade på. Vidare verkar det sovjetiska intresset för Wennerström ha avtagit flera år före gripandet, mot slutet tycks de ha pressat honom hänsynslöst för att krama ut den sista användbara informationen ur honom innan han avpolletterades helt. Han var en redan förbrukad agent när Säpo till slut grep honom.

Agrell tecknar med hjälp av den psykologiska utredningen ett porträtt av Wennerström som ger ny förståelse för hans beteende efter gripandet. Bilden framträder av en oerhört sluten och osjälvständig man med mycket låg mognadsnivå och ett omättligt bekräftelsebehov. Detta var sidor av hans personlighet som ryssarna utan tvekan hade utnyttjat och man misstänkte rent av att Wennerström hade blivit hjärntvättad. Så fort han rörde sig utanför de färdigmallade svaren blev han okontrollerbart nervös och tappade nästan fotfästet.

Wennerströms egna förklaringar till att han började spionera för ryssarna lät knappast trovärdiga, enligt Agrell. Frågorna om när, hur och varför är fortfarande obesvarade.

Wilhelm Agrell har åstadkommit en både fascinerande och spännande bok för den som vill veta mer om Sveriges största spionskandal under kalla kriget.