När mannens psykiska terror styr relationen

Samt i teaterns spatiösa replokaler på Stadt Hamburggatan mitt i stan, där man i veckan hade urpremiär på Malmöbon Henrik Bromanders nyskrivna pjäs ”Gasljus: Malmö”, i regi av John Hanse.

Jovisst, titel och tematik är tagna från Patrick Hamiltons pjäs ”Gaslight” (1938), som nådde världsberömmelse genom George Cukors täta filmthriller ”Gaslight” (1944), där Ingrid Bergmans Paula utsätts för förvirrande psykologisk terror av sin make.

Johanna i Bromanders moderna psykodrama tillhör visserligen en ny generation och lever i en helt annan värld, men både hon och Paula är drabbade av det som numera kallas just ”gaslighting”, där förövaren med hjälp av lögner, manipulation och falsk information successivt försöker få sitt offer att bli desorienterad och tvivla på sig själv och sin mentala hälsa.

Psykoterror, med andra ord – som den coronareducerade publiken klaustrofobiskt får uppleva med hörlurar, där vi med hjälp av de mikrofoner Johanna (Elle Kari Bergenrud) bär vid sina öron hör just de ljud hon hör, allt för att vi skall uppleva händelserna ur hennes perspektiv, som ljuddesignern Jonas Åkesson skriver i programbladet.

Vi sitter praktiskt taget i det unga parets vardagsrum på Möllan i dagens Malmö. Johanna bär på konstnärsdrömmar och har halvt i hemlighet sökt in på konsthögskolan i Köpenhamn, medan hennes sambo Johan (Viktor Nyström Sköld) är yrkesmålare.

De goda vännerna Sasha (Sanne Ahlqvist Boltes) och Kim (Johannes Wanselow) kommer ofta på besök; samtalen är hipsteraktigt korrekta och dignar av kravmärkta modeord, identitetspolitiska markörer och anglosaxiska fraser. Jargongen är tämligen generationsbunden och Bromanders typgestaltning en smula parodisk, får man väl förmoda.

Men när Johanna per telefon oväntat får besked på att hon blivit antagen till Konsthögskolan, efter att publiken nyligen sett Johan smussla undan brevet med samma besked, ja, då är det slut med ironin och karikatyren. Johans tidigare små tecken på kontrollbehov i parrelationen slår nu över i den labila martyrens allt mindre raffinerade försök att med manipulation och övertalning få Johanna att tacka nej till Köpenhamn.

Genom hans växelvisa ömhetsbevis och förödmjukelser glider Johanna allt längre in i förvirring och trytande livslust.

Men hur tematiskt angelägen den här föreställningen än är, känns såväl regi som spel märkligt oinspirerat. Relationerna är inte särskilt trovärdiga, och redan efter fem röda sekunder frågar man sig varför det här paret alls har inlett en relation.

En utmärkt Bergenrud lyckas förvisso väcka sympati med sin gestaltning av en ung kvinnas förtvivlade försök att navigera mellan sina drömmar och en allt mer ohållbar vardagstillvaro, men just denna pjäsens själva gripenhet skaver ständigt mot en banal dialog, motivmässiga oklarheter och en utdragen och inte helt övertygande dramaturgi.