Ny satsning: Plats för poesi

Freke Räihä:

1. Vem är du?

”Jag föddes i Stockholm 1978 men är numera bosatt i Degeberga där jag är verksam som poet. Om dagarna arbetar jag som skrivarpedagog vid Österlens folkhögskolas skrivarkurser i Tomelilla. Min poesi finns att läsa på svenska, nordsamiska, engelska, katalanska och snart serbiska och kanske franska. Jag är vegetarian men röker för mycket. 2018 utkom min sjuttonde bok, ”Vittnesbörda”, som bland annat försöker förstå motståndshandlingar inuti Tredje riket.”

2. Vad har du för syn på och relation till poesi?

”Jag är nog snarast en läsare av poesi än något annat. Läsningen har alltid varit viktigast. Kanske kommer skrivandet av poesi ur det? Dikten är för mig ett utsnitt av en annans verklighet öppen för mig att vara i. Dikten är ett berättande, högst personligt (även den tydligt subjektslösa) och dikten är som en spegel av människan i världen – den är ett samlat ögonblick, en helhet av fragment. Det är sant för så vitt skilda poesier som Hedvig Charlotta Nordenflychts, Anna Achmatovas eller Olga Tokarczuks.”

3. Vem är du som poet?

”Som poet, och som människa, är jag reaktiv, introvert och realistisk. Vilket gör att min poesi har en analyserande kvalitet. Eller snarare att raderna kommer ur en analys – dikterna i sig byggs genom association. Ofta med en djupt personlig och teoretisk underbyggnad.

Dikterna tar sin utgångspunkt ur redan ett befintligt material, detta material kan vara litteratur-sociologiska undersökningar (som i ”Standardformulär för språkförbittring” och ”Logos”), egna minnen och tolkningar av världen (som ”Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans” eller ”Nomos”) men också historiska dokument (som ”Mänskliga exempel” eller ”Baggböleri”). Oftast finns dessa tre element med i dikterna som tre fötter – kanske tydligast i ”Hem för vård och boende” och ”Vittnesbörda”. Dikterna är ett samtal i ständigt pågående.

4. Mår poesin i dagens Sverige bra?

”I jämförelse med resten av Sverige mår poesin ganska bra. Poeterna kämpar och är relativt fattiga. Poeterna har att göra med kommateringars placering, ords tyngd och värde, en värld som brinner, en ständigt föränderlig kulturpolitik – just nu i viss deklination – och kritiker som tror att det är deras jobb att få poeterna att skriva efter deras personliga smak, maktkoncentration och andra löjliga positioneringar. Men poesin pryder inga salongsbord och vägrar all form av underordning. Poesin är alltid större. Poeterna skriver, undervisar varandra och möter sina läsares blickar. Poesin är alltid språket, och språket är det enda vi har.

5. Borde fler läsa/lyssna till poesi?

”Poesin möter samhället. Poesin är ett samtal med historien. Poesin utvidgar människan. Poesin bygger vår sinnesvärld och det öppna demokratiska samtalet på ett sätt som ingen annan konstart har möjlighet att göra. Även poeterna borde läsa mer poesi. Att läsa är förutsättningen för att tänka. Och den som inte tänker hamnar snart med sina tankar i den allra brunaste av efterlämnade högar. Och då är vi illa ute.”

Tove Folkesson

1. Vem är du?

”Tove Folkesson, jag bor på östra Öland, med blicken stadigt fäst i horisonten. Ditåt man alltid tittat här, av rädsla mest, för ryssen till exempel, men också efter något överraskande, kanske ett lysande vitt skepp. Jag är 38 år och har skrivit en lyrisk romantrilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor” (2014), min nya bok ”Hennes ord. Värk I-III” rör sig mellan prosa, essä och dikt. Arbetar på fortsatta ”Värk(ar)”. Undervisar i skrivande. Bygger hus. Tar hand om ett barn. Sörjer en mormor.”

2. Vad har du för syn på och relation till poesi?

”Poesin är människans tillflykt, och det som bevarar och skyddar oss. Kanske är det också poesin som förlåter oss. Poesi kan verka politisk, men den kan aldrig företräda någon, ingen person, ingen rörelse. Poesin företräder det som ej ännu är helt omfattat av våra medvetanden.”

3. Vem är du som poet?

”Jag debuterade med en diktsamling som få känner till, ”TEGELKARTOR” (2011), en platsanalys i dikt, foto och illustration, med utgångspunkt i Malmös gator. Jag skriver numera romanliknande böcker som jag vill ska kännas som musik, mitt förhållande till skapande är ganska eklektiskt. Men innerst inne känner jag mig som en kärv, fåordig poet. Ölänningen Lennart Sjögren är en absolut förebild, en sådan som skriver centrallyriska, tunna diktsamlingar som kan heta något så enkelt som ”Havet”.”

4. Mår poesin i dagens Sverige bra?

”Det är så svårt. Som ständigt skrivande håller man knappt näsan över ytan, alltså blir sikten därefter. Mina inspirationskällor finns i det tidlösa, i vardagen, det muntliga. Om jag börjar formulera mig kring samtiden måste jag samtidigt placera mig själv i den och då uppstår den där livsfarliga distansen till sig själv som ”författare”. Jag försöker överlämna åt kritikerna och framtiden att analysera oss.”

5. Borde fler läsa/lyssna till poesi?

”Alla människor längtar efter sitt eget djup. Kanske är poesin den allra enklaste formen att hitta uttryck för att detta djup existerar. Jag tror att just detta är nödvändigt, att människor vet om att ett ”bortom”, ett ”större” existerar. Vi verkar bli vilsna, ledsna och rätt farliga när vi bara är ute efter att äta, äga och reproducera.

Per Wästberg

1. Vem är du?

”Per Wästberg, 86, Stockholm, tidvis Paris, författare, ledamot av Svenska Akademien och dess Nobelkommitté, hedersordförande International PEN. Aktuell med ”Läsebok” (Svenska Akademiens julbok 2019) och ”Förlupna ord”, miniporträtt på prosa i maj 2019.

2. Vad har du för syn på och relation till poesi?

”Poesin förser oss med ett tredje öga för att beskåda världen inom och utom oss. Poesin är den underjordiska källan till min litterära prosa. Jag ser mina verk som existentiella prosapoem. Jag har nio diktböcker bakom mig, men poetiska passager i min prosa, även i en biografi som den över sällsamme poeten Gustaf Adolf Lysholm, tycks mig väga lika tungt.”

3. Vem är du som poet?

”Om jag alls har en särart är det en sorts aforistisk lyrik. För mig är poesin en frihetssändare på våglängder man får leta efter såsom förr på radioapparaten: Hilversum Vilnius Motala…”

4. Mår poesin i dagens Sverige bra?

”Det verkar skrivas, inte minst framföras (poetry slam, festivaler) mer poesi än det läses. Poesi idag, jämfört i min ungdom, kan se ut på alla tänkbara sätt, motiviskt, typografiskt, från sonett och haiku till flödande epik och uppbrutet apokalyptiska rop. Det finns inga gränser.”

5. Borde fler läsa/lyssna till poesi?

”Naturligtvis, men läs och lyssna noga och avslappnat för att inte bli avskräckt! Läs poesi från alla epoker – Shakespeare och Petrarca, Bellman och Stagnelius, Ekelöf… Fastna inte i den egna generationen!”

Segal Mohamed

1. Vem är du?

”Segal Mohamed, 23 år gammal från Angered, Göteborg och arbetar som scenkonstnär, poet och dramatiker. Just nu arbetar jag med min diktsamling ”elefanten och betonghuset” samt barnpjäsen ”Ayaan säger förlåt jorden”.”

2. Vad har du för syn på och relation till poesi?

”Poesi för mig är känslornas språk. Det är ekot i tomrummet som sträcker sig som grenar ut i världen. Poesin har många gånger i mitt liv verkat som en livlina, då världen känts meningslös har poesin givit mig meningen jag sökt efter.”

3. Vem är du som poet?

”Som poet är jag kraftfull och självklar. Jag ursäktar inte min sanning och sätter det tredje i fokus före den kollektiva självbilden.”

4. Mår poesin i dagens Sverige bra?

”Det är en stor skillnad mellan den poesin som frodats i de så kallade ”finrummen” kontra den estradpoesi som växer sig starkare i urbana områden. Jag upplever att den poesi som är mest slagkraftig är den som inte tilltalar ordningen utan den som motsäger sig den.”

5. Borde fler läsa/lyssna till poesi?

”Min dröm är att alla ska hitta sin väg till poesin och jag tror att genom olika plattformar som poesifestivalen i Göteborg som drivs av eldsjälar samt ortens bästa poet är vägen för att öppna upp för en ny generation av poeter.”

Tuija Nieminen Kristofersson

1. Vem är du?

”Tuija Nieminen Kristofersson, författare och fil.dr. i socialt arbete. Jag debuterade 1993 med diktsamlingen ”Hägerns öga”, senaste samling ”Scharlakan” (2013 Bonniers). Bland de nya projekten finns bland annat en essä om textilkonstnären Annika Ekdahl i boken ”Vävda bildvärldar”. Den är utgiven av Waldemarsudde i samband med hennes utställning där vintern 2017-2018. Våren 2018 representerade jag Sverige tillsammans med tre andra poeter i en norsk antologi om nordisk samtida poesi utgiven av Audiatur. Redaktör för den svenska delen var författare Felicia Stenroth. De andra svenska poeterna är Lars Häger, Hanna Hallgren och Jila Mossaed.

Förutom poesi har jag publicerat en doktorsavhandling om diskoteksbranden i Göteborg, rapporter, artiklar med mera om krishantering efter tsunamin 2004, stormarna 2005 och 2007 och om sociala risker i urbana miljöer. Jag har varit verksam som lektor och forskare vid universiteten i Växjö, Lund och Malmö. Just nu är jag fri författare, men har kvar ett uppdrag att skriva en faktabok i anknytning till ett forskningsprojekt vid Malmö universitet.

Dikterna har därför tillfälligt flyttat in i en kartong i bokhyllan. När jag lyfter på locket, hörs en massa mummel.

Jag bor i Bromölla nära Ivösjön. På väg till biblioteket ser jag på Ifö Center ROA:s fantastiska väggmålning av en fossil, en dinosaurie i naturlig storlek. På torget står Gunnar Nylunds ödlor av mosaik.”

2. Vad har du för syn på och relation till poesi?

”Dikten är språkets sprakande och alltings allvarligaste mening. När jag i tonåren började läsa poesi var det som jord- eller snarare en ordbävning (nu blir jag osäker om någon redan använt denna bild?). Först var det samtida finsk poesi, sedan litteraturhistoria på gymnasiet i Karlshamn när jag hade flyttat till Sverige. Väggaskolans vackra Asplundshus gungade till när vi läste Erik Lindegren och Sappho och Catullus på latin och så översatte vi och tänkte på flickans sparvar och alla kyssar han skrev om.

Poesins förtätade språk sätter igång både hjärta och hjärna. Om det inte sker blir det inte alls bra. Det var därför jag led i skolan i Finland när vi tvångsmatades med Kalevala och Runeberg. De hör förstås till nationens litteratur som alla ska känna till, men pedagogiken var inte den bästa. Det tog flera år innan jag upptäckte Kalevala genom en filmatisering där själva berättelsen öppnade sig. Och den muntliga traditionen var imponerande med människor som ännu på 1800-talet reciterade dikter utantill när Lönnrot samlade in materialet till boken.

Poesi finns också utanför det skrivna sammanhanget. Jag hittar dikten i till exempel Jiři Kyliāns koreografi i filmen ”Carmen”, filmad av Pavel Conen. Den är en helt makalös plantering av Carmen i en svartvit film med stumfilmseffekter ute i ett öppet landskap.”

3. Vem är du som poet?

”Som poet kan jag vara mottagare av intryck från naturen, konsten, litteraturen, dansen, filmen, musiken, möten med andra, minnen, berättelser från släkten. Med andra ord är jag beroende av andra konstarter, särskilt av synintryck och har ett starkt visuellt minne. Poesi innebär att omvandla och blanda och skapa nya bilder. Därför blir jag glad när läsare säger att de upplever just bilder i mina dikter. Då har jag lyckats förmedla något av det som berört mig själv.

Rytmen är det andra beroendeframkallande medlet, språkets alla möjligheter i rytmen som jag försökte utforska i dikt i ”D:ets mage” (2000). Denna samling var en uppgörelse med Kalevala skriven på dess versmått. Ett intressant fenomen inträffade tiden efter boken. Rytmen satt kvar, det tog lång tid att frigöra sig från den när jag skulle skriva nya texter.”

4. Mår poesin i dagens Sverige bra?

”Det finns många starka poeter idag - poesi som är skir såsom Burcu Sahins till mer robusta vändningar i till exempel David Vikgrens dikter. Den episka, berättande poesin har blivit aktuell med Augustvinnaren 2018 ”Aednan” av Linnea Axelsson. Poesin behöver lyftas fram på olika sätt och uppmärksammas. Det finns både bibliotek och bokhandel där poesihyllan är gömd längst bak i lokalen, svår att hitta och nästan utan skyltar. Poesin behöver kanske uppmärksammas ännu mer, i skolan och biblioteken och varför inte på konsthallarna. På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn liksom på andra konstmuseer i Danmark används dikter projicerade på väggen i samband med utställningar.”

5. Borde fler läsa/lyssna till poesi?

”Detta svar hänger ihop med föregående fråga. Som poet tycker jag förstås att flera borde läsa och lyssna. Det finns ibland en seg uppfattning att den samtida poesin är svår att förstå. Poesifestivalerna är omtyckta och fungerar som en bra ingång för dem som inte brukar läsa. Samtidigt värjer jag mig mot att tävlingar, till exempel Poetry-slam där en vinnare ska utses. Egentligen lämpar sig inte konst för detta slags tävlingar då olika diktsamlingar ger olika upplevelser och ingångar i språket. Men Poetry-slam liksom all scenläsning har verkligen stärkt poesin, och vi är tillbaka i den muntliga traditionen, diktens historiska ursprung. Jag tror denna form av poesi är oumbärlig idag.

En annan form är ”rörlig” poesi. Jag kallar den så i brist på annat ord. På poesifestivalen i Bergen 2018 där den nordiska antologin presenterades, medverkade Arja Karhumaa från Finland med Aksidens. Med sin bakgrund i grafisk design gav hon ett slags rörlig effekt med internets möjligheter att upprepa och utvidga en konventionell boksida till något helt nytt. Det är svårt att återge den och blir lite platt i en vanlig bok, men är definitivt poesi i ett nytt spår som inte har några gränser.”