Oändligt vacker förundran över världsalltet
Naima Chahboun (text) & Magdalena Cavallin (bild)
”Ingenting och allt”
(Rabén & Sjögren)
Det är en speciell genre att skriva övergripande om de stora frågor som vi förr eller senare ställer: Vad fanns först, innan världen fanns? Hur länge fanns det där Ingenting, när inte ens tiden fanns?
Poeten Naima Chahboun och illustratören Magdalena Cavallin gör en begåvad filosofisk berättelse i sin ”Ingenting och allt”, där den skenbart enkla texten öppnar för det svårbegripliga sammanhang vi lever i. Kan man tänka sig Ingenting, hur skulle det se ut?
Det är textens stillsamma tilltal som fastnar först, de korta, lekfulla stycken där Naima Chahboun berättar i glidningar mellan vetenskap och fantasi, genom en dialog mellan ett barn och en vuxen. Jo: dinosaurierna fanns, allihop, men vart tog de vägen? ”De galopperar runt i stora flockar/tuggar hål i månskorpan/och piskar upp solstormar med svansarna.”
Eller också blev dinosaurierna något annat: döden och livet krokar arm, dinosaurier försvinner och något annat växer fram ur dem, och kanske finns de kvar som en liten droppe i oss än i dag?
”Bilderna växer för varje läsning, här framträder landskap besläktade med Salvador Dalís tavlor, stadskartor, växter, djur och statyer.”
Textstyckena är oregelbundet placerade, i ett skickligt och konstant samspel med Magdalena Cavallins bilder. Illustrationerna är komplexa collage, och först ser jag dem som irriterande svåra, mer estetiskt tilltalande för vuxna än fantasieggande för barn. Men de växer för varje läsning, här framträder landskap besläktade med Salvador Dalís tavlor, stadskartor, växter, djur och statyer.
Mer än något annat förmedlar ”Ingenting och allt” en oändligt vacker förundran över världsalltet.
