Annons

Ojämn sammanfattning av karriären med nya låtar

Muse har blivit ofrivilligt aktuella när den apokalyps de ofta hänvisat kommit i kapp. Som alltid överdrivet men ibland också underbart, tycker Bella Stenberg.
Skivrecension • Publicerad 1 september 2022
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Muse.
Muse.Foto: Nick Fancher
Genre: Rock

Muse

Album: Will of the people

Skivbolag: Helium-3/Warner

”We are fucking fucked”. Titel är lika mycket en fullträff som fånig. Den borde ha sitt ursprung hos fritidsgårdsfjortisar men kommer från världsturnerande, miljonsäljande arenabandet Muse. Trots att låten sätter punkt för den engelska trions nionde album är skivan inte utan kamplust. Inte heller låtskrivaren Matt Bellamy, som varken är vänster eller höger utan kallar sig meta-centrist. Efter att ha förutspått världens undergång i ”Apocalypse please” 2003 har han hamnat mitt i något som liknar det i sitt hem i Los Angeles: skogsbränder, Black lives matter, kuppförsök och pandemi.

”We are fucking fucked” kan ändå sammanfatta det övergripande: växande populism, revolution och mobbmentalitet, med referenser till politik, pandemi och restriktioner. Bellamy använder en ångestfylld palett. Nya låtar som sammanfattar bandets högst eklektiska karriär.

Annons

Synthpoppiga ”Compliance” är en Orwellsk minidystopi. Ordet kan betyda samtycke och foglighet, texten kan handla om vilken organisation som helst – gäng, politiska partier, religion, social media – som vill erbjuda tröst i oroliga tider. ”Liberation” är Queen på speed, och påminner om ”United States of Eurasia” från ”The resistance”, och där har folket fått nog.”Euphoria” blir en Huxley-vision som påminner om en poppigare, mer urvattnad ”Time is running out” (från nästan perfekta ”Absolution”) men också klargör att nya skivan är överlastad. Inte i ambition och aktualitet, men i produktionen, som kommer i vägen för texten och framför allt sången.

Foto: 1.21-22D-GQVES2WFHUOLGC42ZZV5VPPWIQ.0.2-7

Tydligaste exemplet är skräckiga ”You make me feel like it’s Halloween”. På ett vis underhållande, nästan lekfull, på ett annat lika överdriven som högtiden. Maskeraden skymmer dessutom texten om destruktiva förhållanden och utsatthet.

Metalcorebottnande ”Won’t stand down” är en enpersonsrevolution och kampsång för den som varit utsatt medan ”Kill or be killed” är bland det hårdaste trion gjort. Två andra höjdpunkter är laddade arenaballaden ”Verona” och det avskalade pianostycket ”Ghosts (How can I move on)” om människor som förlorat sina partners under pandemin.

”We are fucking fucked” avslutar plattan som inleds med glamrockiga ”Will of the people”. Ska titlarna ses som en sedelärande berättelse?

Bella StenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons