Olausson håller sitt spår

För de flesta är Älmhult lika med Ikea, men för traktens son Leif Olausson har barndomens uppväxt och livsfarliga lekplats vid den genomkorsande järnvägen haft betydligt större betydelse.

Järnvägsspåren, signalerna och växlingsdonen återkommer genom åren i hans konst. Som tecken om tid, resa, möten, väntan och drömmar. I en serie följde han stambanan från Älmhult till Malmö C, och säger att den väldiga Malmöstationen är den enda i Sverige av internationellt snitt.

– Jag har bytt sida i Älmhult, från den västra, där jag växte upp, till den östra, säger Leif Olausson och det som delar sidorna åt är – givetvis – järnvägen.

– Hela spårområdet var som en stor aveny, med flera spår, lastgård och växlingsbangård. Tänk på koloriten, i varningssignalerna, växlingskloten och bommarna. För mig har alltid järnvägen varit en bild över att resa bort, inte att komma hem och det är en miljö som går att ladda hur man vill. Leif Olausson har, som han själv uttrycker det, "gedigen arbetarbakgrund" där konsten aldrig var en självklarhet. Järnvägen är också en bild över detta, den kollektiva resan, men även hans fascination för gamla industrilandskap bottnar i uppväxten.

– Kultur och konst har aldrig varit arbetarklassens styrka, inte heller kulturpolitiken. Främst gällde det att ordna mat och jobb, konst, symfonikonserter eller sånt var inget man skulle hålla på och larva med.

Pojken Leif Olausson fick ofta höra att han "var en jävel på att rita", men konstnär, nej, det steget tog han inte förrän en bit över de 30. Då, 1978, sökte han sig till Konstskolan i Kristianstad, kände uppmuntran och gick redan efter ett år direkt vidare till den berömda grafikskolan Forum i Malmö. Han lovprisar båda utbildningarna, men minns hur det var konstnär Jösta Hagelbäck som under en ABF-kurs i Älmhult var den förste att "öppna dörren till konstens värld". Svärtan i grafiken kom Leif Olausson alltmer att uppskatta under Forum-åren, och stegvis kände han att den passade hans motivvärldar utmärkt. Gallerist Agneta Nicklasson håller med. "Svärtan hjälper till att uttrycka den ödslighet och tystnad som finns i dina bilder", säger hon och Olausson nickar.

– Jag jobbar med bara tre toner; svartaste svart, vitaste vitt och en grå mellanton. Tillsammans blir dessa till en outslitlig treklang, säger han.

På Samlargrafik visar han några grafiska blad, men här finns även akvarell och, framförallt, måleri, där hans landskap befinner sig i periferin, såväl geografiskt som mänskligt. Soptippar. Utmarker. Sådant.

Vad är det din blick fastnar för när du finner dina motiv?

– Det kan vara nästan vad som helst. Man behöver inte åka till Alperna för att måla, det räcker att titta ut genom fönstret för att se något intressant. Men jag måste känna för det jag ser, annars blir det inte bra.

Och en soptipp kan ha den dragningskraften på dig?

– Ju eländigare desto bättre. Se här, här ligger ett trädgårdsbord upp och ner, där är en caterpillar som jämnar marken, det är lerigt och skitigt och hela tomtmarken är oattraktiv.

Han pratar om målningen "Utmarker". En gång fick han frågan om det var en målning från Sibirien, för exakt så såg det enligt betraktaren ut där, ofruktsamt och kargt. Vad skulle Leif Olausson svara? Att det var en soptipp i utkanten av Älmhult? "Du vet", säger Olausson, "för att hitta en sådan här plats hade jag kunnat åka 25 mil".

Det är en vacker bild, och känns inte som en miljöprotest.

– Man kan göra poesi av vad som helst. Eftersom det är ett sopberg behöver jag inte vara rädd för att göra bort mig, men hade jag suttit i en välskött park hade jag varit nervös. Nej, det är ingen protest mot miljöförstöringen, det är ett monument över vår tillvaro. Så här ser det ut. Vem vet, i framtiden gör man kanske arkeologiska utgrävningar på våra soptippar. Fast all den här återvinningen är jag vansinnig på, den slår ju undan fötterna för mig.

Du verkar ha varit konsekvent genom ditt konstnärskap, styrka eller svaghet?

– Jag är fantastiskt glad att jag hållt fast vid mitt. Jag har aldrig brytt mig om trender, och det känns idag som både trygghet och styrka.

Sune Johannesson