Om Egypten. ”Först nu hörs och syns de kvinnliga poeterna”

Man undrar också om det verkligen förhöll sig så att det tidigare inte fanns några kvinnliga poeter överhuvudtaget. Eller var det möjligen så att de kvinnliga poeterna har talat så lågmält att deras röster inte har hörts?

Mig veterligen bevittnade 1990-talet ändå några utspridda röster. Men de trädde fram med neutrala tilltal, kanske inte utan skäl. Man hade belagt den kvinnliga litterära närvaron med skam. Den manliga radikala generationen stämplade kvinnor som överdrivet sentimentala och kallade dem ”kvinnliga författare”, vilket signalerade att de var svaga och inte hade samma rang som sina manliga kollegor.

Före januarirevolutionen för tio år sedan var det viktigt att reservera en plats åt sig i den litterära gemenskapen. Den garanterade en öppen kommunikationskanal, möjlighet för publicering och – viktigast av allt – deltagande i en dialog om konst som var avgörande för att utveckla och berika sina egna konstnärliga erfarenheter.

Jag frågade den egyptiske författaren Yasser Abdel Latif om han kände till några kvinnor som skrev poesi före 1990-talet. Han nämnde två: "Malik Abdel Aziz och Jamila al-Alayli". Han nämnde en annan kvinna från övre Egypten, men mindes inte hennes namn. Jag frågade honom om varför ingen talar om dem. ”Det poetiska minnet är ofta skadat, även när det gäller välkända manliga namn, ingen minns deras dikter”, sa han. Vi konstaterade att den litterära scenen domineras av manliga röster. Frånvaron på den litterära scenen gäller även kvinnliga prosaförfattare. De som fanns var mer eller mindre verksamma inom universitetsvärlden, som Latifa al-Zayyat och Bint al-Shati.

Jamila al-Alayli publicerade sin första bok ”Mina drömmars eko” 1936, elva år före publiceringen av hennes irakiska kollega Nazik al-Malaikas första bok ”Nattens älskare”. Första författaren av dessa två har glömts bort, försvann som utsuddad från det litterära minnet eftersom hon ”bara” var en poet, men Naziks namn är ständigt närvarande i tal om modern arabisk poesi. Hon var den första poeten att modernisera den arabiska poesin, den första som övergick från bunden vers till fri vers. Hade hon inte varit en pionjär skulle hon likt alla andra kvinnor ha sjunkit i glömska. En kvinna måste vara extraordinär, eller ligga före sin tid, för att få finnas en längre tid i det litterära minnet.

Fanns det verkligen inga andra egyptiska kvinnliga poeter eller författare före 1990-talet? Egypten upplevde ju mer än en revolution under modern tiden: Egyptiska revolutionen 1919, studenternas och arbetarnas uppror på 1940-talet, kuppen 1952 och de sociala reformer som följde efter. Kvinnorna var ju högst delaktiga i alla dessa omvälvningar. De offrade till och med sina liv för ett bättre samhälle. Förde inte detta med sig någon förändring på den litterära scenen? Tyvärr inte.

Alla namn vi minns nu, som Joyce Mansour eller Andrée Chedid och andra, var sådana som valde att hålla sig på avstånd från Egypten och skrev på andra språk. Alla verkade inom den europeiska kulturen. De tillhörde välbärgade familjer, vilket gav dem möjlighet till utbildning. Vartannat enskilt försök att sjunga utanför flocken misslyckades.

På 1990-talet tog en ny litterär rörelse fart, med mål att sudda ut betydelsen av klasstillhörighet för en författares framgång. Dessa unga författare försökte bilda alternativa grupper till de statligt ägda institutioner som hade slutordet om vem som fick publiceras och vem som fick glänsa. Dessa nya ungdomsgrupper öppnade scenen också för kvinnliga röster – som till exempel Iman Mersal och Fatima Qandil.

Vid den tiden skrev Arwa Saleh sin bok ”De infantila” och presenterade den för den nya generationen som, enligt Arwas förord, hånade och kritiserade den. Hon var intresserad av att vandra utanför 1970-talsgenerationens skal, den generation hon själv tillhörde, för att få veta vad som hände med just 70-talets kvinnliga författare. Arwa Saleh begick senare självmord, kände sig bitter över att hon hade levt hela sitt liv under en pseudonym som den politiska gruppen hon tillhörde valt åt henne. Författaren Nawal El Saadawi säger att Arwa Saleh utsattes för psykiskt förtryck från sina intellektuella kollegor och att hennes självmord var ett skrik riktat mot dem.

I sin bok ”De infantila” pratar Arwa om vad hon kallar "Det historiska felet". Hon talar om att hon växte upp i en omogen tid på 1970-talet. Generationen som hon tillhör lyckades aldrig förverkliga sina politiska och sociala drömmar. Det skapade en deformerad människa och en sorts män med borgarmaner. De såg på de kvinnliga författarna som ett sexuellt allmängods. Männens positiva inställning till kvinnorna upphörde så fort de fick sina sexuella behov tillfredsställda. Därefter sjönk hennes värde både som människa och som författare. Den här synen på den skrivande kvinnan var priset hon fick betala för kampen för sin frigörelse.

Det som komplicerar den kulturella scenen i Egypten är att det är ett gammalt land som har sett alla sorters konst. Man kan säga att egyptierna tror att allt redan har sagts och skrivits, och att informella institutioner har stor makt. Av den anledningen bildar människor små samhällen som snabbt stiftar egna lagar och försöker krossa andra grupper eller individer som inte tillhör dessa.

Ingen författare eller konstnär lyfts fram i Egypten innan han spelar sin tilldelade roll och visar prov på samhörighet med gruppens övertygelser och idéer. Men för de kvinnliga konstnärerna är priset ofta mycket högre. Och trots att det intellektuella skapandet är individuellt, försöker vår omgivning motarbeta oss genom att vilja kontrollera och ignorera oss, eller förvänta sig att vi ska skriva på ett visst sätt då vi framträder. Kvinnan uppmanas att överge sin specifika stil, sitt specifika sätt att tala, för att underordna sig. Hon ska framträda som en mjuk varelse och som en ros med underkuvad sexlust.

Men hur kommer det sig då att den kvinnliga närvaron på den egyptiska poesiscenen har blivit så stark? En del hävdar att den till och med domineras av kvinnor.

Jag tror att detta i högsta grad beror på en väsentlig förändring. Den litterära miljön kontrollerades inte för så länge sedan av det manliga könet. Männen bestämde vilka texter fick spridas och vilka inte fick. Kvinnornas texter – som var mer ärliga, öppna, avslöjande och nakna – möttes med förakt och avvisades. Men den tekniska revolutionen har öppnat ett obegränsat utrymme för publicering.

Förutom det, har det uppstått ett nytt socialt sammanhang som bidragit till nedmonteringen av den gamla scenen. Nu kan vilken kvinnlig poet som helst publicera sin dikt med en enkel knapptryckning, utan tillstånd från någon individ eller grupp, utan att behöva ett nätverk som hjälper en för att existera.

Revolutionen kan ha misslyckats med att avveckla politiska maktstrukturer, men den har onekligen lyckats att rucka på den sociala strukturen i samhället genom att göra uppror mot familjen, och med sarkasm rucka på dess fäste inom individen själv, på nostalgin, på historien och traditionerna. Förr i tiden gifte man sig tidigt om man ville bryta sig loss från sina föräldrahem. I dagsläget är bilden helt annorlunda. Tusentals tjejer lämnar modigt nog föräldrarna och lever sina liv utan familjens stöd. Det sker inte utan föräldrarnas motstånd och våld. Men det hindrar inte tjejerna från att försöka. Allt detta sker inte utan att påverka den litterära kartan i Egypten.

I början av revolutionen spelade bilden en stor roll, men också poesin. Kvinnorna skrev intensivt, medvetet och med en kraft som bara en revolutionsmakare kan ha. De tog till sig den radikala retoriken med stegrande självförtroende. Det var ett avgörande ögonblick utan återvändo. Den manliga poesin kunde inte konkurrera längre eftersom den stod på samma gamla mark och inte kunde förstå de sociala omvälvningarna.

Har dikten behövt den kvinnliga energin? Har den behövt ett uppror mot familjen?

Den här revolutionen börjar med kvinnan, eftersom den religiösa texten och det manliga samhället alltid förverkligar sig själva genom att kuva henne. Man måste bryta ner idén om kroppen och ta sig frihet att tala om den för att komma till en större plats bortom kroppen.

Den egyptiske författaren Alaa Khaled, som har skrivit om kvinnornas närvaro på poesiscenen, säger att utvecklingen är ett resultat av en historisk ackumulation av djupa självreflektioner. Han menar att kvinnan är mer kapabel att vända blicken mot sitt inre, vilket är vad poesin behöver. Mannen har däremot förbrukat sitt förråd och behöver gå in i sig själv mot en djupare punkt i jaget.

I en intervju sade han att kvinnor är mer intensiva och närvarande i den nya poesin, kanske på grund av deras förmåga att fokusera på den ursprungliga platsen för sina behov, med vilken de korresponderar och ur vilken de hämtar sina stoft. Kärlek, vänskap och den Andre är hennes ursprungliga referenser och hennes dikts drivkraft. Han menade också att mannens närvaro i hennes dikt är i egenskap av en jämbördig människa och partner. Hon och han lider lika mycket inför den stora och bistra världen.

Jag diskuterade den breda mångfalden i den egyptiska poesin med Khaled, som sa att det finns en stor skönhet i den, men att mångfalden också innebär en splittring för den poetiska scenen eftersom det inte finns någon fast mark att gå på. Oavsett hur utvecklingen går, kan man inte komma ifrån det faktum att en stark kvinnlig text nu finns på pränt.

Av: Hoda Omran

Översättare: Jasim Mohamed