Om människans begränsningar

Förra helgen publicerade sju författare ett litterärt manifest i Dagens Nyheter. Författarna skrev om sin oro över att den unga svenska prosan drivits ut i periferin av bland annat språk- och formexperiment, chicklit, bloggifierade underhållningsromaner och journalister med författarambitioner. Författarna efterlyste prosa som är influerad av epik, inte av lyrik och där stil och form underordnar sig berättandet.

Som på beställning infaller så utgivningen av Anna Jörgendotters "Bergets döttrar", knappt en vecka efter uppropet. En berättelse som sveper över tjugo år i Sandviken med omnejd, över fem syskon, ensamma var och en på sitt sätt, över människans geografiska som själsliga begränsningar. Det är småstad, efterkrigstid, instängda tankar och tillknäppta känslor. Jörgensdotter berättar om allt detta med ett klart och rakt språk som aldrig tar överhanden, utan bär historien fläckfritt. En tjock, hederlig roman. Manifest-författarna borde jubla.

Syskonen Steenväxer upp utanför Sandviken. Andra världskriget ska snart bryta ut och yngsta systern Karin föder en dotter. Systern Sofia, som en gång var bäst i byn på att åka slalom, blockeras på alla tänkbara sätt av sitt äktenskap. Äldsta systern Emilia cyklar runt på sin cykel och vill ta sig någon annanstans, mamman Aina undrar vad hon har gjort för fel. Männens perspektiv finns där i berättelsen också, men Jörgensdotter håller bröder och äkta makar i utkanten. De får istället utgöra scenen, sammanhanget, som förstärker porträtten av systrarna.

Framförallt är det här en historia om män och kvinnors olika villkor. Och om människans begränsningar. Dels geografiska begränsningar, men först och främst de hinder som könsroller, jantelag och traditioner bildar – både för män och kvinnor.

Äldsta systern Emilia bryter gång på gång flera normer för hur en kvinna ska se ut och bete sig och känner sig hela tiden oduglig för att hon inte lever upp till omvärldens förväntningar. Den asociale brodern Edwin avviker också från den traditionella mansrollen, men honom lämnar omgivningen i fred på ett annat sätt.

Romanen står på ett sätt ganska långt ifrån Anna Jörgensdotter debutroman "Pappa pralin" (2002), om den bräckliga Andrea med sårig uppväxt, ätstörningar och enormt bekräftelsebehov.

Båda romanernahandlar förvisso om vad som krävs av en människa för att överleva, men i debuten fanns ett driv som jag kan sakna i "Bergets döttrar". Kanske står den historiska fonden, viljan att berätta om 40-talets Sandviken på ett rätt och korrekt sätt, i vägen för den där hudlösa närheten som gjorde att "Pappa Pralin" bet sig fast så hårt och så länge. "Bergets döttrar" är välskriven, intressant – ett oklanderligt romanbygge – men lämnar mig ganska fort.