Omställningen gör att vi måste hitta nya vardagsliv

Forskningen är entydig, de konsumtionsdrivande samhällena måste lämna kända och väletablerade livsstilar. Frågorna infinner sig – hur är det möjligt att förstå och föreställa sig den omställning som kommer att krävas av oss människor för att möta och hantera de hot mot vår egen existens som vi själva skapat? Och går det att sörja, inte bara de förluster som redan skett när det gäller landskap, växter och djur, och som pågår i detta nu och som också är vår framtid? Vad ska vi göra med all osäkerhet och på vilket sätt finna tröst och förhoppning om att det ändå kommer att finnas en värld för framtida generationer?

I forskningsprojektet ”Sorg och hopp i omställning” försöker vi närma oss frågor om vad omställning mot ett hållbart samhälle innebär. Vi har försökt närma oss det svåra ämnet sorg över förluster av det som vi i forskargruppen reflekterat över, men också av vad personer som vi mött i våra forskningsaktiviteter delat med sig av.

En central fråga har handlat om hur en sörjer när det är våra dagliga handlingar som bidrar till de förluster vi nu står inför, när vi själva är en del av problemet? Det går inte att enkelt jämföra denna sorg med sorgen över en förlorad närstående eller älskat husdjur. Sorgen över klimatförändringarna måste inkludera vardagens alla val och vilka av dessa val som bidrar till att ytterligare arter försvinner och att havsnivåer liksom den globala temperaturen stiger.

Sorgen handlar bland annat om det som Lesley Head skriver i sin bok ”Hope and grief in the Anthropocene” (2016), att tvingas inse att moderniteten och framstegstanken inte längre fungerar och om en kollektiv förnekelse grundad i att rika länder behöver sörja ”sitt modernistiska jag” och överge vad hon beskriver som fossilberoendeekonomin. Om sorgen handlar om att ta farväl av vårt modernistiska, högfossilberoende jag, så måste vi skapa oss nya identiteter, skriver Head. Frågan är då vad som kännetecknar dessa nya identiteter?

Med inspiration från socioekologisk transformering som kan sägas handla om att organisera om stora system, och som ”inbegriper radikala förändringar av miljömässiga, sociala, kulturella, ekonomiska, tekniska och politiska system” (Linnér & Wibeck, i boken ”Samhällstransformationer mot hållbar utveckling”) har forskargruppen intresserat sig för att förstå föreställningsförmågans roll och betydelse för samhällets förmåga att hantera sorg och att sörja.

Detta har forskargruppen gjort genom att bjuda in till olika workshops och aktiviteter eller själva bjuda in oss till sammanhang där vi utforskat sorg och hopp tillsammans med olika människor. Görandet är en central del i projektet för att bidra till att skapa förståelse för både sorg och hopp. I görandet skapas utrymme för att vända och vrida på perspektiv och uppfattningar om omställning och klimatkris.

I samtalen som uppstått när ett papper sakta fylls med färg baserad på alger, kol, rödbeta och kaffe för att avbilda både det som deltagare tror att de kommer att sakna, men också hoppas på, väcks reflektioner. Den ohållbara textilindustrin avtecknas som ett bomullsodlingens sorgband runt jordklotet. Avsaknaden av morgonkaffet som en effekt av minskade transporter och förändrade odlingsvillkor på grund av global uppvärmning är också en illustration. Men också semesterflyget till fjärran destinationer, bilandet genom okända länder och minnen av förlusten av växter och djur har förevigats genom akvareller och lera.

I samtal kring akvarellernas tillkomst, lertillverkning och promenader där samtalen sammanfattats, nedtecknats och illustrerats har tankar om en evig ekonomisk tillväxt och dagens brist på kunskap om hushållning och respekt för gemensamma resurser kommit till uttryck. Förnekelsen, att inte orka tänka på morgondagens samhälle som barnbarnen har att leva i eller det egna bidraget till fossilekonomin genom både arbete och konsumtion har delats i dessa samtal. Men också de viktiga enskilda ställningstagandena: sopsorteringen, vattenanvändningen, cyklandet, kollektivtrafikåkandet och mindre köttätande har lyfts fram, lärandets betydelse för att förstå och ändra invanda rutiner.

Frågorna är oändliga: hur ska elproduktionen säkras, räcker batterierna till alla som behöver? Hur ska landsbygden överleva utan bilar? Ska vi stoppa utvecklingen och vill vi det? I samtal kring energi och landskapsbilder har vi diskuterat om vi vill ha det som till vardags kallas för energiskogar som ersättning för till exempel de gula rapsfälten och dagbrottsgruvor för vanadin till batteritillverkningen?

I omställningen är det inte bara de individuella preferenserna och vanorna som utmanas utan också i hög grad människors föreställningar om vad som är vackra och tilltalande landskap och landskapsbilder. Går det att tycka att en vindkraftspark har en tjusning på sina egna villkor ungefär som vi tjusas över äppelodlingarna på Österlen?

Miljöforskning från bland annat Storbritannien visar att berättelser om förändringar och människors föreställningar om vad förändringarna kommer att innebära är viktiga för att närma sig svåra frågor om omställning. Vanliga människors föreställningar får dock sällan komma till uttryck eller bidra till hur de ”stora” berättelserna om omställningen formuleras. De stora berättelserna formuleras av personer med makt och inflytande över hur det offentliga samtalet utformas.

Däri ligger utmaningen menar den internationella forskning som vi stödjer vårt arbete på. Utmaningen att skapa andra berättelser än de som står att finna i policydokument. Problemet med policydokumenten är att de i grunden inte tillräckligt utmanar samhällsutvecklingen som många miljö- och klimatforskare menar behöver omprövas för att bidra till den omställning som faktiskt krävs.

Det finns förklaringar till varför de ”stora” berättelserna kanske inte kan vara så omvälvande. Berättelsen om Framsteget och idén att forskning och innovation ska kunna lösa klimatkrisen på det sätt som tagit samhällsutvecklingen framåt under de senaste århundradena är en stor stark berättelse. I berättelsen om Framsteget döljs dock de problem som framstegen också skapat och som vi nu står inför; exploatering av olika naturresurser, utsläpp och förgiftning, förtryck och utrotning. Detta är en av anledningarna till att de ”stora” berättelserna behöver utmanas, plockas isär, granskas och kombineras med andra berättelser och andras perspektiv.

Den brittiska forskaren Anna Pigott understryker nödvändigheten av att dela känslan av utsatthet inför det hot vi står inför om vi inte gör radikala förändringar. Vi måste inse, menar hon, att det handlar om allas vår gemensamma utsatthet och att det behövs drastiska förändringar som påverkar oss alla. Det är därför de ”stora” berättelserna inte räcker till. Det behövs andra berättelser som erkänner allas vårt ansvar och utsatthet, som är inkluderande och som vilar på en tydligare demokratisk grund. (Anna Pigott: ”Imagining socioecological transformation”, 2018).

Det brukar sägas att hoppet är det sista som överger människan. Vårt sätt att ändå utgå från förluster och sorgen över dessa för att närma oss något mer hoppfullt är att arrangera en studiecirkel i framtidsorientering för omställning (se webbartikeln för en länk till hur du kan anmäla dig till studiecirklarna.)

Varje träff tar sin utgångspunkt i olika platser i Skåne där olika framtider kan anas. Det handlar till exempel om Fågeltofta och ett borrhål för jordmineralen vanadin som är användbar för så kallade flödesbatterier och som sägs bli banbrytande för framtida elnätlagring. En annan plats är Knäbäckshusen där det populära kapellet sakta riskerar försvinna ned i havet genom stranderosion. Båda byarna har dessutom i historien genomgått stora förändringar genom att helt enkelt ha flyttats, dagens kapell var tidigare en fiskebod.

Dessa platser är exempel på att förändringar sker och kan vara smärtsamma men ändå ge mening. Borrhålet och stranderosionen är påminnelser om de vägval samhället står inför och där vi alla behöver medverka i samtalen som uppstår om dessa vägval.

Genom de övningar vi bjuder in till, reflekterar vi gemensamt för att hitta ett sätt att prata om vad omställningen kommer att kräva av oss. Utifrån våra olika aktiviteter vill vi bidra till en slags underifrån grundad handlingsberedskap i vardagen inför det okända, där vi tror att förståelse för historiska skeenden och nutid sammantaget kan hjälpa oss att bättre orientera oss i en tid som kräver förändring.

Av: Christina Lindkvist

Christina Lindkvist är forskare vid Malmö Universitet, och ingår i projektet ”Sorg och hopp i omställning”