Orhan Pamuk blandar saga och historia i nya detektivromanen

Så blandar Orhan Pamuk saga och historia i sin roman ”Pestnätter.” Pesten spred sig från Hongkong under 1800-talets sista år ut över världen, den siste osmanske sultanen dog 1918 och Turkiet uppstod under Kemal Atatürks ledning. Denna omvälvande tid pressas i romanen ihop till ett par månader på ön. Minger är ett småskaligt paradis, en Bullerby i orientalisk praktdräkt, ett mångkulturellt mikrokosmos med blå himmel, doft av rosenvatten och turkisk konfekt. Där lever greker och turkar, kristna och muslimer någorlunda i balans tills pesten kommer och öppnar slussarna för framvällande anarki och revolution.

Det handlar förstås inte bara om historien, utan om samtiden och den sekulära turkiska statens islamisering. Pamuk har redan åtalats för sin bok, men än så länge inte fällts. Det är ju en saga han berättar, om en ö som aldrig funnits, och dubbla askar skyddar fiktionen från verkligheten. Berättaren är en nu levande kvinnlig historiker, Mina Mingerli, som bygger sin historia på de brev hennes mormorsmor Pakize skickar från Minger till en syster i Istanbul. Subjektiva kvinnohistorier om förälskelser och drömmar om frihet, utbroderade med en detektivhistoria inspirerad av romaner om Sherlock Holmes, inte kan det tas på allvar!

Men pesten är på allvar, i verkligheten såväl som i litteraturen, redan Daniel Defoes ”Pestens år” från 1722 tar farsoten till utgångspunkt för en roman som gestaltar konflikten mellan människors sökande efter mening i tillvaron och en pest som dödar utan urskillning. Albert Camus ”Pesten” från 1947 skrevs efter nazismen och är en annan föregångare till Pamuk, som enligt uppgift länge velat skriva just en pestroman. Covid-pandemin gav honom en samtid att spegla och parallellerna är uppenbara, från diskussionen om spridningsvägar och nyttan med ansiktsmask till värdet av vaccin, isolering och karantän.

På Minger är det urgamla muslimska liktvagnings- och begravningsritualer som bryter karantänen och ställer till det för Dr Nuri som inte bara har till uppgift att stoppa epidemin utan också hitta den förre karantänläkarens mördare – och som dessutom inte lyssnar tillräckligt på sin litterärt bildade hustru.

Pesten drabbar inte bara med död, den kullkastar också den politiska ordningen och öppnar för kupper och förtryck. Pakizes skyddsvakt Kâmil, en enkel kommendant med vacker uniform och ett namn snarlikt det moderna Turkiets grundare, hamnar av en slump på en balkong, viftar med en fana och ropar leve Minger till en hänförd folkmassa – och vips så är självständighet utropad.

Kâmil blir Mingers förste president, främst upptagen av att döpa om alla gatunamn till mingerska, och den självutnämnde premiärministern Sami Pascha, nyss guvernör utsedd av sultanen i Istanbul, deklarerar att lika rättigheter för alla ska råda: ”Det är inte kyrkan eller moskén som gör oss till en nation, utan det faktum att vi finns på ön.” Det är inte utan att Pamuks röst där förenar sig med den kvinnliga historieskrivarens. Han har också kritiserat Erdogan för att denne år 2020 omvandlat Hagia Sofia, som en gång var en kyrka, sedan moské och från 1934 museum, till moské igen.

Minger förblir dock inte länge ett sekulärt och mångkulturellt paradis, både presidenten och premiärministern hänger snart i galgar uppställda på det omdöpta torget, nya kupper och nya makthavare tar vid, nya former av nationalism kräver ”Minger åt mingerianerna”, oppositionella och självtänkande fängslas, journalister försvinner, pesten klingar av men makten fortsätter att mörda.

Det är en lång och mörk roman Pamuk skrivit, men svärtan mildras av en smittande lekfull munterhet. Prinsessan utropas till drottning, hon är ju inte för inte sultanens brorsdotter och alliansen mellan det osmanska riket och Minger behövs för att hålla Europa på vänskaplig fot. Pakize och hennes man är dock inget annat än gisslan på ön, i den nya ledningens våld.

Minger kan ses som en parentes i historien, en krossad dröm om en ljus ö i ett hav av kval. Eller är Minger tvärtom ett Turkiet i förminskning? Berättaren Mina avslutar hela romanen med ett trefaldigt leve, leve Minger, leve mingerianerna och, sist men inte minst, leve Friheten! Ännu har varken hon, eller Pamuk, tappat tron på den möjligheten.