“Out of the blue” träffar rakt i hjärtat

Det är som att bruset blir bortfiltrerat genom det mest mänskliga som finns – kroppen.

Inga ord behövs för att närma sig det största som vi bär på inombords. Våra drömmar och rädslor. Våra gemensamma frågor. Var kommer vi ifrån? Vem är vi? Vart ska vi?

I Skånes dansteaters nya föreställning “Out of the blue” utgår handlingen från skapandeberättelser. Det är en utmärkt språngbräda. Olika kulturers drift att förstå sitt ursprung är större än behovet av att sätta mat på bordet.

På något sätt har vi kommit till av ingenting. Eller just “out of the blue” som våra anglosaxiska vänner uttrycker det. Och just ur en blå värld framträder dansarna och möter varandra. Försöker bygga något tillsammans, komma överens. Något går förlorat – kanske samhörigheten – och den hittas igen.

Samtidigt tittar våra minsta på.

Hela tiden är barn närvarande på scen. De försöker förstå, lära sig hur man ska vara som vuxen. Det väcker en del frågor i mig. Vilken bild förmedlar vi egentligen? Är vi goda förebilder? Gör vi verkligen vårt bästa?

I själva verket är det kanske vi – de vuxna – som ska inspireras av barnen.

Detta sker på ett remarkabelt vackert sätt i “Out of the blue”. Sömlöst sker ett successivt paradigmskifte. Vi vuxna lär oss se med barnens ögon. Slutscenen är en karneval av färger, konfetti och fri dans. Artistens Björks rader “all is full of love” hörs från Malmö Operas barnkör samtidigt som fantasifigurer dansar tillsammans med barn och vuxna.

En bättre värld är möjlig. Vi måste bara ta in det allra mest grundläggande. Att kärleken besjälar allt omkring oss.

Det är som att Anouk Van Dijk leker med skapandeberättelsen även här. Hon säger den finns inuti oss själva. Vi kan forma våra liv som vi vill – om vi vill.