Översittaren Falstaff tas in i vår tid

Sir John Falstaff, lyft ur Shakespeares annaler, är en uppblåst översittare som använder hela artilleriet av manliga floskler för att förhärliga och försvara sin existens. Samtidigt får gestalten Falstaff liv i en märklig tvesyn av något gudalikt och bottenlöst mänskligt.

Den groteske "isterbuken" kläs i operans sista akt av inpå bara kroppen. Men i förnedringen är han mer storslagen än någonsin. I finalaktens desperata öppningsmonolog är också Verdis musik som mest framåtblickande och fri: i orkestern klingar ömsom ensamt svävande klagorop, ömsom så täta klusterackord kring den sårigt lyriska sånglinjen att all traditionell harmonisk hemvist tycks bortblåst.

Malmö Operas uppsättning av "Falstaff", med premiär på lördagskvällen, är en starkt inspirerande men tveeggad upplevelse.

Detta ligger nu i sakens natur eftersom regissören Lotte de Beer och hennes team, i coronans tidevarv, valt att bygga första delen av dramat som en iscensatt virtual reality-värld av gräll pastellfärg uppfångad i påträngande närbilder av kameror och stora tv-skärmar.

Vi ser alltså både ett plottrigt kulissliv och dess filmade inzoomning och det blir ganska splittrande att hålla isär; såpass ansträngande att det kan lägga sig i vägen för musikens och dramats omedelbarhet.

Konceptet är tydligt. Falstaff (Misha Kiria) presenteras som spindeln i nätet av kalla, tillrättalagda relationer. Poesin är noggrant avputsad från hans gestalt. Kiria är en nyanserad aktör och sångare som vackert ger den nödvändiga vekheten till rollens buffliga yta. Men förlusten av mänsklig tyngd och värme är besvärande.

Det är något som även drabbar hans avgörande motspelare i intrigen, den skickliga manipulatören Fru Quickly (Maria Streijffert), en njutbart auktoritativ figur i operan vars roll tyvärr får försvinna lite i mängden, för att landa tydligare i slutakten.

Det är den brinnande svartsjuke herr Ford (Orhan Yildiz) som först river ner kulisserna. Det sker då han i andra akten inser att hustrun Alice, känsligt tolkad av Jacquelyn Wagner, bestämt träff med Falstaff "mellan klockan två och tre".

Befriande är ögonblicket då Ford vägrar att låta sig filmas och rensar luften i sin rykande stora aria, gjord med värdig kraft. Och Malmö Operaorkester under Steven Sloanes ledning får äntligen dundra över rampen på allvar.

I finalakten är skärmar och kameror borta. En skymningsvärld i ruiner öppnar sig för alla sinnen; musik och känsla råder mer och mer oinskränkt.

Orkesterspelet är genomgående fullödigt och bland flera lyriska höjdpunkter står makarna Fords dotter Nanetta fram med sin ytterligt fint tecknade nattliga aria, maskerad till älvdrottning. Innan den berusande slutfugan bryter ut: "Tutto nel mondo è burla" – Allt i denna världen är ett skämt!