Pojke med penningbekymmer i Bengt Ohlssons barnboksdebut

Nu ansluter sig Bengt Ohlsson till temat. Efter en lång karriär som ”vuxenförfattare” ger han nu ut sin första barnbok där han låter nioårige Henrik hitta en portfölj full av sedelbuntar. Vad ska han göra? Det har han förstås fått lära sig men det visar sig vara svårare i praktiken.

Kanske ligger moraliteter i tiden. Tänk bara på Snällkalendern där föräldrar varje år betalar pengar för att deras barn ska få en daglig moralkaka. Inte mig emot. Moral behöver traderas och diskuteras generation efter generation.

Bengt Ohlsson låter det också bli lite mer komplicerat än så. Henrik får lära sig fler saker om livet längs vägen och slutet höjer berättelsen till en modern fabel. Som en barnversion av Steinbecks ”Pärlan” eller Hemingways ”Den gamle och havet”.

Men det är svårt att skriva engagerande om människor som gör ”fel”. Det förnumstiga barn jag var och innerst inne fortfarande är tycker det är motigt att läsa om Henriks brottning med sanning och samvete.

Henrik är ett ganska ensamt barn och blir ännu ensammare med sin stora hemlighet. Det skulle kunna öka vår identifikation med honom men bidrar mest till att hans liv verkar kalt och tomt. Berättelsen blir snabbt klaustrofobisk och det är väl meningen men varken hans tidigare liv eller ett tänkt framtida stormrikt liv verkar särskilt mycket roligare.

Delvis beror det nog på att Ohlsson inte riktigt förmår tränga in i sin unge hjälte. Orden må vara enkla men skrivsättet är vuxet. Trots att vi har tillgång till alla Henriks tankar känns det som att studera honom genom en kikare. Om Ohlsson skriver fler barnböcker får han gärna försöka lägga sig närmare sin huvudperson. Det är inte nödvändigt att skriva i jag-form men Henrik skildras snett uppifrån och det blir inte riktigt lyckat, hur förstående berättaren än är.

Historien är också ganska kort och enkel. Den känns snarare som en långnovell om ett barn än en egentlig barnroman.