Popovic, Zvonimir: "Våt sand"

NY BOK. "Vi har haft för många hjältar, min vän. Utan dem hade vi varit ett lyckligt folk nu." Halvvägs in i Våt sand introduceras en gestalt vars funktion är sanningssägarens. Han behövs. För i denna roman, den tredje av Zvonimir Popovic, är hjältarna såväl som lögnerna för många.

Och de omfattar snart sagt en halvö och ett helsekel. Balkan och 1900-talet.

Efter de uppmärksammade Mörkriket och Akacian blommar är Popovic alltså tillbaka. Han bor sedan 1963 i Sverige, men han föddes 1934 i Montenegro och flyttade tre år gammal med familjen till en småstad i Serbien.

Till just denna håla, Jagodina, en dryg timmas bilresa från Belgrad, har romanens berättare anlänt och antänts av besvikelse och bitterhet. Det är som vore kackerlackorna mera välkomna och hemmastadda än han, främlingen och utlänningen.

Vad hjälper rötterna när fötterna och löftena fört honom ända bort till Sverige. Traktens portierer och poliser kommer aldrig att acceptera honom som serb, äkta serb. I gengäld hatar han det nygamla landet, från VVS-standarden till mentaliteten, oavsett om orsaken är allmän underutveckling eller krigsrelaterad.

Milovan, berättaren, är en språkbegåvad tolk som socialt och ekonomiskt funnit sig tämligen väl till rätta i Stockholm. Samtidigt har han frilansat åt den jugoslaviska underrättelsetjänsten. Han är en spion och angivare som efter kommunismen och inbördeskriget hamnat i gungfly.

Det hedrar Popovic att han gjort något åtminstone i svensk litteratur rätt ovanligt: placerat en man med smutsigt samvete i centrum och dessutom framställt honom som – vid en jämförelse – ganska sympatisk. Mera förvånande är det kanske att den moraliskt belastade berättaren ofta ger intryck av en osannolik naivitet.

Fastän delvis konstruerad som en thriller – titeln anspelar för övrigt på tre till olyckor förklädda mord – är det för vana läsare lätt att föreställa sig romanens utveckling. Förloppet kan rentav kännas flackt och förutsägbart. Det är inte i intrigen författarens främsta egenskaper finns.

Snarare i den bekymrade, lätt melankoliska rundmålningen av en historia utan slut. Här skymtar i en parallellfiktion det slags vålds- och hämndspiral som började med partisanerna och Tito, men näppeligen upphörde ens med Milosevic. Det är också en roman som bokstavlig talat handlar om identitet. Vem var egentligen berättarens far och på vilken sida stod han då striden rasade?

Det enda garanterat sanna i detta dolska och dova stoff är väl som antyddes i recensionens upptakt en dyster slutsats: för många hjältar, för många lögner.

Jan Karlsson

kultur@kristianstadsbladet.se

Zvonimir Popovic: "Våt sand" (Natur och Kultur)