Recension: Anslående studie av frihetstörstande manipulatör

Det är 18 år sedan denna motsägelsefulla titelfigur och femme fatale senast intog Intimans tiljor på Malmö Stadsteater, då i Sara Cronbergs dynamiska regi och med en ung Maria Sundbom i en kompromisslös tolkning av en av teaterhistoriens mest komplexa kvinnofigurer.

Men nu skriver vi 2022, och nämnda uppsättning får nu hård konkurrens av Ragna Wei (regi) och Sandra Stojiljkovic (Hedda) och deras dramatiskt anslående produktion på samma scen. Här råder en liksom behärskat teatralisk spelstil med yviga kroppsrörelser och en replikföring i gränslandet mellan det högdramatiska och det komiska, och som griper in i ett slags expressionistiskt drömspel visualiserat av Helga Bumschs murriga scenrum med sina dominerande skynken och draperier i mörka kulörer. Därtill små vackra koreografiska tablåer i scenbytena, där det plinkas elegiska Arvo Pärt- och Philip Glass-toner som påminnelser om livets sprödhet.

Heddas insinuanta tonfall ligger perfekt i munnen på Stojiljkovic, som med aristokratiskt blaserad attityd och i kostymör Maja Mirkovics förföriskt åtsmitande kreationer sveper fram över scenen och i blinkande samförstånd med publiken antyder sitt missnöje med sakernas tillstånd. Som det förstås anstår en ironiskt förledande manipulatör av klass.

Hon och hennes make Jörgen Tesman (Johannes Wanselow) har nyligen kommit hem från sin bröllopsresa, och det står genast klart att den förstnämnde redan är lika otillfredsställd med äktenskapet som den sistnämnde i all sin träaktiga präktighet är blind för denna frustration. Ja, hur tråkigt kan man inte ha det i insnöade akademikers sällskap, särskilt om man råkar vara pistolglad generalsdotter! Det saknas ju både luft och liv bland bokdammet! Hon får hålla sig till trånandet efter den vilda friheten och till sina svekfulla lockelser för att kontrollera sin inre vulkan. Det går sådär.

Den giftiga cocktailen make (föga spännande kulturhistoriker och toffelhjälte), Eilert (Jörgens intellektuelle och depraverade kollega, spelad av Viktor Nyström Sköld) och den samvetslöse och slipprige domare Brack (Erik Olsson) driver antihjältinnan till att bryta det sociala kontraktet och omsider välja den sista utvägen. Motvikterna Fröken Juliane (Kerstin Andersson) och den godhjärtade men lättledda rivalen Fru Elvsted (Linn Mildehav) har inte makt att avleda Heddas fantasier om en ”död i skönhet”.

Wei och Stojiljkovic ger elegant liv åt såväl sårbarheten som självförhävelsen i titelfigurens försök till frigörelse från de sociala konventionernas tryckande band. Och ändå uttrycker uppsättningen ingen systemkritik i vanlig mening, utan utgör en karaktärsstudie av en människa som hellre dompterar sin omgivning än dukar under för livets tristess. Heddas möjligen undergångsdömda men likafullt djupt mänskliga föreställningar om ett mer verkligt, sant och heroiskt sätt att leva – på denna avgörande punkt är hon en sann hjältinna! – kan man med lika doser bävan och hänförelse nu alltså avnjuta i denna på alla plan framstående uppsättning.