Resa på flera plan
Förordet till Aris Fioretos roman "Den siste greken" är en upptakt som anstår en översättare och kännare av Nabokov. Författaren får tillsänd sig en låda av obehandlad furu med uppmaningen att göra vad han anser "bäst för innehållet", vilket i sådana här sammanhang alltid är detsamma som att låta publicera materialet.
Avsändare är den framlidne Kostas Kezdoglou och lådan visar sig innehålla hundratals tätt packade registerkort. Tillsammans bildar dessa en berättelse om två grekiska släkters sammantvinnade öden, en sammanställning tänkt som ett supplement till "Encyklopedin över utlandsgreker", utgiven i tolv band från 1928 och framåt under ledning av Kostas Kezdoglous styvmormor.
Kostas är romanensberättare, men dess egentliga huvudperson är Jannis Georgiadis, på klassiskt manér ofta omnämnd som "vår hjälte". En dag i mars 1967 kliver han in på lasarettet i Kristianstad och presenterar sig som student vid Bromölla universitet. Hans ärende är att skaffa arbetstillstånd och den han hoppas ska kunna hjälpa honom är hans landsman Manolis Florinos, läkare och enligt folkbokföringen Kristianstads kommuns ende grek.
Varför Jannis har tagit sig till Sverige och varför han befinner sig i Kristianstad – för att nu inte tala om hur han kan känna till Bromölla, även om hans uppfattning, som synes, inte riktigt överensstämmer med verkligheten – är en mycket lång och bitvis ganska invecklad historia. Och jämte den skånska provinsen utgör Smyrna och byarna Neochóri och Áno Potamiá i norra Grekland viktiga anhalter på den vindlande färden.
Ty en resa och ettäventyr är det, i tid och rum, i tanke och känsla. Ömsom skir, ömsom mustig med starka färger och dofter, är romanen dels ett kärleksfullt porträtt av en säregen och sammansatt människa, men kanske framför allt en gripande historia om hemkomst och flykt, samhörighet och förlust, om det som förenar och det som avskiljer. Och när Kostas vid ett tillfälle ska beskriva Jannis speciella förmåga är det lockande att läsa karakteristiken som handlade den om romanen själv:
Allt vittnade om omsorg. Inget tycktes lämnat åt slumpen, ändå saknades tvång. Det var som om Jannis funnit ett sätt att avlocka föremålen en annan och djupare funktion än den ursprungliga.
I DN kommenterade Jonas Thente nyligen den svenska romankonstens tillstånd med orden: "Det känns mycket trist att konstatera att en svensk roman är riktigt bra, och samtidigt alltid tvingas tillägga för sig själv: med svenska mått mätt… alltså…"
Och visst kan svenska romaner inte sällan te sig oansenliga och begränsade vid jämförelse med verk av exempelvis Felicitas Hoppe eller Olga Tokarczuk. Men till samma författargeneration som dessa hör även Aris Fioretos. Och det känns därför mycket glädjande att konstatera att "Den siste greken" är en riktigt bra roman.
