Rijneveld simmar mot mörkret

”Simma mot mörkret.” Så lyder rådet den tioåriga bondflickan Jas får från sin storebror Matthies. Det handlar om vad man ska ta sig för om man hamnar under isen och behöver ta sig upp så fort som möjligt. Ju mörkare, desto tunnare is. Simma ditåt! Ironiskt nog hjälper denna kunskap honom inte tillräckligt när han själv brakar igenom isen under en skridskotur. Det är en skridskotur som Jas inte fått följa med på, vilket gjort henne så arg att hon i sitt inre önskat att brodern ska dödas hellre än hennes kanin (att det senare ska se är nämligen ett av den stränge faderns återkommande hot). Detta blir en skuld hon sedan får leva med.

Uppväxtmiljön är kärv och strängt religiös. När nyheten om att Matthies drunknat väl drabbat familjen blir föräldrarnas spontana sorgestrategi ett aktivt förtigande. Den döde blir visserligen liggande några dagar i en kista med ett litet glasfönster genom vilket man kan se ansiktet men när begravningen väl är genomförd talar man inte om honom mer. Inte alls. Inte ens något fotografi får finnas framme, endast en liten burk med en av hans mjölktänder i. När Jas vid något tillfälle ändå försöker får hon ett bestämt svar: ”Om de döda talar man inte, säger fadern. Dem minns man.”

Istället talar Jas med paddorna hon samlar på. Och med sina syskon. Tillsammans bildar de en egen liten värld i vilken de försöker förstå hur saker och ting hänger ihop och fungerar, inklusive sina egna kroppar som de utsätter för allehanda semisadistiska och förerotiska experiment. De drabbas också av olikartade fysiska och psykiska besvär. Jas får kronisk förstoppning och varje natt dunkar hennes bror Obbe tvångsmässigt sitt huvud i sänggaveln. Detta alltmedan relationen föräldrarna emellan tyst faller samman. Modern äter allt mindre och blir därför tunnare och tunnare liksom ville hon till slut försvinna helt. Som om det inte vore nog kommer dessutom mul- och klövsjukan till gården och framtvingar masslakt.

Om föräldrarnas envisa tigande inför Guds prövningar kan liknas vid att krampaktigt hålla sig kvar under den ljusa delen av isen simmar deras barn famlande mot mörkret i hopp om någon form av framtid. Deras referenser är djurens och det ”obehag om kvällarna” bokens titel refererar till är det obehag korna upplever genom sina spända juver timmarna före mjölkning

Obehaget hos läsaren ligger däremot i själva oskuldsfullheten. Hur barnen drabbas av något de inte kan rå över och aldrig får förklarat för sig. Medan föräldrarna stumt förtärs av sorgen tvingas barnen i vild förvirring finna en egen verklighet och gör ibland varandra illa utan att förstå varför, alltmedan Gud tiger lika still som föräldrarna. Vem är egentligen ond och vem är god? Vad är mörker och vad är ljus och simmar vi verkligen åt rätt håll?

Det är en minst sagt stark debutbok detta.