Rollatorrapport

90 år gammal ger Ragnar Thoursie ut en ny diktsamling, "Sånger från äldreomsorgen". Det är bara att bocka och buga: fastan försedd med rollator och urbota kavaj har Thoursie alltjämt huvudet på skaft och blicken i behåll. Verkar inte vara något större fel på hörseln heller. Så får han trots åldern också avslag: "Äldreboende förbehålls de ännu sämre."

Men även om han en smula syrligt noterar nedmonteringen av den välfärd som han själv alltid kämpat för och röjer det nya marknadsinriktade språket – av hemtjänsten kallas den gamle "kund" – så är samlingen dedicerad till äldreomsorgens "tappra personal", alla dessa lågavlönade som inte sällan har invandrarbakgrund.

Det bor i Thoursiesryggonda lekamen och vakna sinnen en anspråkslöshet och tacksamhet som i självhävdelsens epok synes närmast utrotningshotad. Fast mot ensamheten – och vargtimmens rop – finns ingen medicin, inte ens i FASS. Mot detta kan dock ingen värja sig, i synnerhet kanske inte den som varit med ett längre tag: "Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj."

Det vanliga är lika ofattbart varje år, varje gång.

Ragnar Thoursie är inskriven i den svenska litteraturhistorien, delvis av indirekta skäl: han var den unge Tranströmers inspiratör, hans "Sundbybergs-prologen" citerades och reciterades ofta av Olof Palme, som på kuppen gjorde Thoursie till ett slags socialdemokratisk hovpoet. Han är dessutom känd för att framför dikterna ha valt plikterna: om sin långa AMS-karriär, krönt med titeln byråchef, skrev han omsider en lika konkret som fabelliknande prosabok, "Elefantsjukan" (2003).

Tillsammans med delikaledes självbiografiska "Ditt ord är ljus" (2001) och "Igelkottsfrid" (2007) – vilka även och kanske framför allt turnerar föräldrarna, de försiktiga klassresenärerna, bägge Jehovas vittnen i egnahemmens Katrineholm – har Thoursie skapat en av det nya millenniets mest oförglömliga korsningar av memoar och tidsdokument.

Pappa Johan Algot, eldaren som avancerade till lokförare hos SJ, åkallas även i dagens samling. Mest närvarande är ändå mamma Signe, hon som inte begärde mer av livet än vad hon fått, "skötsam make och duktiga barn". Men det är delar av hennes lapptäcke, i själva verket en färgsprakande väggbonad om 128 x 104 cm – ett gestaltat livsvärv rentav – som pryder omslaget.

I mammasolidarisk anda vill Ragnar Thoursie betrakta de nya dikterna som motsvarigheter till lapptäcket: lapidariskt material, nedtecknat utan högre ambitionsnivå. Det är blygsamt i överkant, samtidigt sant: här är det ojämnt och prestigelöst som hos en senare född sörmlänning, Göran Greider. Här är den prosaiska iakttagelsen och poetiska förfiningen inte precis några kontrahenter. Det lakoniska möter det finmejslade och ett slags ljuv musik uppstår, dov och spröd på samma gång.

Bingo och gympaär fest för gamla. Medan vi med Thoursie färdas "det sista stycket väg i livet" är det kanske ändå mest uppseendeväckande och radikalpositivt att en ny ordning anas på äldreboendet: "Direktören plockar disken./ Skrivbiträdet organiserar och kvittrar."