Rörelse mellan mörker och ljus

Inspirationen hämtar han från landskapet kring Eljaröd på norra Österlen, där han bott sedan 2000-talets början då han kom till Sverige från Nederländerna. Men om det finns en självklarhet över bumlingar och gärdsgårdar i hagar och skog, förvandlas de när han frammanar dem i ateljén. Snarare än naturmotiv, antar de en symbolisk dimension. Mjukt svärtade av kol och pastell framstår de både tunga och sårbara, som vore de lika mycket kropp som sten.

"Limbo" kallar han utställningen. Det latinska begreppet sätter ord på ett mellanläge av varken eller, ett tillstånd av ovisshet eller väntan. Inom kristendomen ansågs länge de döda kunna hamna i limbo, fångade mellan himmel och helvete.

Riktigt så dramatiskt blir det inte på Germeraads utställning, men nog arbetar han med kontraster. Mörker och ljus, förtvivlan och hopp. Mot den solstrimmade övervåningens mer abstrakt hållna motiv, ställs bottenvåningens skuggor och smärtsamma realism.

Där nere väntar de verklighetstrogna porträtt som Germeraad framför allt kommit att förknippas med. I lera modellerar han omsorgsfullt fram offren för 1900-talets trauman och övergrepp, där de gestaltade individerna trots sina personliga drag blir bärare av en större historia.

Tidigare, i utställningar på Kristianstads konsthall och Trelleborgs Museum, har det handlat om människor utsatta för den svenska rasbiologins mätningar och tvångsingrepp, eller soldater vanställda och lemlästa av första världskrigets fasor. Denna gång har han samlat fyra av de östeuropeiska arbetsmigranter som Gestapo grep i Wien under tidigt 1940-tal. Godtyckligt anklagades de för att ägna sig åt olagliga relationer eller vara arbetsskygga, men deras enda brott var att de inte var önskvärda.

Temat är alltför aktuellt idag, i ett samhälle och en omvärld där skärpt gränsbevakning, protektionism och nationalism står högt på agendan. De fyras närvaro ger en ruvande tyngd åt rummet som är omöjlig att ignorera. Missmodet förstärks av det grådisiga landskap som suggestivt breder ut sig i den tredelade teckningssviten "Limbo" där taggtråden ringlar kring stenarna.

Men om detta är Germeraad som vi vant oss vid att se honom, har han de senaste åren parallellt gått vidare. Trevande omprövar han sitt arbete och släpper taget om det dokumentära, naturalistiska och figurativa. Istället för att ta spjärn mot arkivens förträngda öden och berättelser höjer han blicken mot en mer existentiell horisont.

Det var synligt redan på Trelleborgs museum häromåret, i kolteckningar vars flimrande, svartvita linjer speglade tillvarons eller medvetandets strömmande flöde. En sådan teckning återkommer i den komposition av ett tjugotal bilder som på Tomelilla konsthall fått titeln "Människans dagar". Här väcker stenarnas ensamhet, deras relation till varandra, en ljusnande horisont eller ett sargat landskap skiftande stämningar till liv.

Fast det är minerad mark han trampar, där symboliken och laddningen i det enkla snabbt kan förvandlas till det banala och övertydliga. Överlag hanterar han dock balansgången väl. Samtidigt kompletterar hans olika uttryck varandra, och vägs i utställningen känsligt samman. Långt från att själv befinna sig i ett konstnärligt limbo eller ingenmansland, rör han sig modigt framåt.