Röst värd att lyssna till

Många av de anglosaxiska författare som föddes kring decennierna 1870-1880 hör till de modernistiska pionjärerna. Såväl James Joyce och Virginia Woolf som T S Eliot och Samuel Beckett experimenterade sig fram till en ny litteratur som samlades kring inre monologer, uppbruten syntax och "objektiva korrelat".

Men generationen visar också upp företrädare för någonting annat, där influenserna från 1800-talets stora berättare (från romantikerna till mästarna inom den realistiska epiken: en Stendhal, en Dostojevskij) är dominerande. En sådan författare är engelsmannen John Cowper Powys (1873-1963) – och ändå inte.

Den väldiga "Autobiography"som han gav ut 1934, nu utkommen i svensk översättning som "Självbiografin", är förvisso full av intertextuella referenser till den klassiska och tidigmoderna litteraturen, men i sina vida utsvävningar och stilistiska laddning ändå någonting alldeles för sig själv. Efter att den nu avlidne Powys-kännaren och översättaren Sven Erik Täckmarks länge bortglömda manuskript till översättningen av verket åter kom till rätta, föll det på Mikael Nydahls lott att revidera och komplettera arbetet, vilket nu alltså slutförts.

Naturlyrikern och själsforskaren Powys väldiga produktion omfattar allt från romaner, dikter och essäer till filosofiska skrifter och litteraturkritik. I centrum för den relativa men postumt växande berömmelsen står de romaner som skildrar barndomens idylliska lantliv i södra Englands Dorset-Somerset (särskilt "Wolf Solent" och "Glastonbury Romance") och den nu aktuella självbiografin från 1934, som i likhet med litteraturhistoriens bästa fäderneslandsskildringar skrevs i exil, i det USA där han kom att leva i decennier. De här skrifterna skulle senare avlösas av betydligt mer introverta och mytiskt laddade verk koncipierade i det Wales som hädanefter blev hans hem.

För egen delkan undertecknad, som med den här boken introduceras för ett "minor classic"-författarskap jag tills nu bara känt till genom omnämnanden, inte avgöra om Powys romankonst är felaktigt försummad, som hans många litterära tillbedjare hävdar, eller om den är "förställd och svamlig", som ett omdöme i en brittisk litterär handbok lyder.

Efter att under den gångna sommaren ha umgåtts med den 650 sidor tjocka självbiografin, känns det hur som helst som att jag på djupet lärt känna en ny människa, med allt vad det innebär av fascination och irritation, av närhet och behov av distans.

På samma sätt som man kan dra en suck av lättnad när den där pratglade och självupptagne släktingen efter en veckas oaviserade besök äntligen reser iväg igen, hade jag inga problem att direkt efter fullbordad läsning slå igen Powys självbiografi och placera den i hyllan mellan Ezra Pound och Thomas Pynchon. Själva hyllplaceringen renderade honom ju ändå en viss glans, tyckte jag.

Men den där snacksalige släktingen var, när man tänker efter, ändå rätt spirituell och begåvad och en förtjusande berättare, och den i förstone behagliga tystnaden efter honom blir snart tryckande och förvandlas småningom till något slags saknad. Ner med Powys från hyllan igen, alltså. Nya genombläddringar av nedtecknade barndoms- och skolminnen, Europaresor och USA-vistelser, återläsningar av psykologiska reflektioner, uppgörelser, personporträtt, anekdoter, litterära analyser, filosofiska resonemang och skamlösa självmytologiseringar.

Den effekt läsningenav Powys har kan här liknas vid den som infaller då man bemäktigar sig Marcel Prousts på en gång massiva och mjukt böljande prosa; en tålamodsprövande och utdragen ansträngning som omärkligt och efter hand transformeras till en den sant gestaltade litteraturens obefläckade nåd. I övrigt inga jämförelser mellan de två; Powys ton och stil är snarare dostojevskijskt "babblande", dynamisk, drastisk, chockartat uppriktig, spontan och ytterst självmedveten.

Men framför alltvisar Powys med sin självbiografi upp en eklektisk litterär konstart i egen rätt, och som i själva verket aldrig begränsar sig till att i första hand avhandla författaren själv, utan som snarare använder det egna jaget som ett nödvändigt verktyg för att kunna erövra allt det som utgör och omger ett människoliv.

Att han i tid dessutom föregår den väl mest obestridlige mästaren i genren, Elias Canetti, är anledning nog till att jag kommer att tveka länge innan jag åter låter honom samla damm uppe i hyllan.