Så möter du barnens klimatoro

Engagemanget för omvärlden har länge funnits hos Frida Berry Eklund, liksom medvetenheten om den oroliga klimatomställningen. Ändå. När hon för nio år sedan blev mamma förändrades hon. Allt ökade i styrka. Medvetenheten, känslorna, engagemanget, oron.

– Förutom alla starka känslor i nuet kände jag direkt att mitt liv inte längre främst handlar om mig. När jag låg där med vår nyfödda son insåg jag att jag från och med nu är sekundär, det är honom det handlar om, säger Frida Berry Eklund på telefon hemifrån Nacka denna sportlovsvecka.

– Men, fortsätter hon, mina starka känslor och min empati rörde inte bara min son, utan alla mammor med sina barn på olika platser i världen. Framtiden är min son tillsammans med alla andra barn i världen.

Nio år har passerat och den förstfödda har numera sällskap i huset av ett syskon, idag 6 år gammal. En annan förändring är att mamma Frida Berry Eklund lämnat sina uppdrag på en pr-byrå. Varför? För att få tid att ägna sig åt klimatet.

– Jag blev utbränd för några år sedan, säger hon. Mitt klimatengagemang ihop med familjelivet och jobbet blev tillsammans för mycket. Det gjorde att jag för ett tag sedan bestämde mig för att prioritera min tid hårdare och tog därför beslutet att mitt kommande yrkesliv endast ska handla om klimatfrågan. Läget är för kritiskt för att ägnas åt något annat. Och jag vill visa alla barn att vi vuxna tar deras oro om situationen på jorden på allvar.

2012 hoppade hon på direkt när en bekant startade uppropet Föräldravrålet, som numera heter Våra barns klimat, och idag är hon en av fyra personer som delar på den här föreningens enda heltidstjänst. Rollen är verksamhetsledare och talesperson, och bland uppgifterna finns kommunikation, föredrag och olika former av upplysningsarbete.

Deras arbete riktar sig mot både föräldrar och skolan, men oavsett vem de vänder sig till finns det ett självklart huvudmål: Att se till att politiken tar klimatmålen på allvar. En nyckel är att få fler att våga prata om klimatet med barnen.

Just detta är också vad hennes aktuella bok handlar om, vilket redan visar sig i titeln – ”Prata med barn om klimatet”.

– Hur skulle jag prata om klimatet med mina egna barn? Det var frågan som gjorde att jag till slut skrev den här boken. När jag sökte efter någon form av guide eller vägledning över på vilket sätt jag kan ta upp detta avgörande ämne med mina barn hittade jag texter av både forskare och psykologer, men ingen hade vävt samman de olika kunskaperna. Och framförallt, en lista med några konkreta tips hittade jag inte.

Så du fick skriva boken själv?

– Från början tänkte jag göra en broschyr, lite som en guide med handfasta råd om hur man kan prata om klimatet med de unga. Men materialet växte, så ja, det blev en bok.

Så. Varför ska vi prata om klimatet med barnen?

– För att vi måste. Det är det första jag slår fast i boken. Barnen tänker ändå på klimatet, de känner till vad Greta gör och många är oroliga över hur det ser ut och vad som kan komma att hända. En undersökning av Novus visar att sex av tio unga är oroliga för framtidens klimat. Då måste vi vuxna våga prata om klimatfrågorna och berätta sanningen, även om det är viktigt att det man berättar åldersanpassas. Det är skillnad på en sexåring och en tonåring.

Kan du ge något exempel?

– Med ett yngre barn i förskoleåldern kan du främst skapa en naturanknytning, inte minst genom att röra er mycket tillsammans ute i naturen. Då blir det också tydligt att vi människor har en roll att spela för att hjälpa djuren och naturen att må bra.

– Från 7 år och uppåt i skolåren är det viktigt att ta upp flera saker om klimatet, men kanske tänka på hur du berättar det. Handlar det om tonåringar är det mer öppna frågor som gäller; att lyssna och stötta. Men också få dem att inse att de inte är ensamma med sin frustration och klimatoro och försöka få dem att bli en del av ett kollektivt engagemang – allt från skolstrejker till fältbiologer och naturskyddsföreningar. Även familjen är ett kollektiv, och kan på olika vis agera gemensamt för klimatet.

– Men en sak får aldrig glömmas bort, oavsett ålder: att prata om lösningar och personer som agerar föder hopp. Visst är det en allvarlig situation vi befinner oss i, men vi får aldrig ge upp hoppet.

Du vill att tonåringar blir en del av ett ”kollektivt engagemang”. Är det rätt att låta skoleleverna fredagsstrejka för klimatet?

– Skolorna har ett stort ansvar för att prata om klimatet med våra unga. Tänk om de kunde göra varje fredag till en skoldag som helt ägnas åt klimat, hållbarhet och lokal påverkan? Då skulle inte eleverna känna att de måste gå någon annanstans för att visa sitt klimatengagemang på fredagarna. Det är viktigt att komma ihåg att de mest engagerade ungdomarna som strejkar är de som verkligen förstått allvaret i situationen och agerar med de verktyg de har till sitt förfogande.

Prata är en sak, handla något annat. Vilket är viktigast att vi vuxna gör?

– Svaret är lite att spoila slutsatsen i min bok, men ok. Vi måste prata om klimatet med barnen, men inte bara prata. Vi vuxna måste även agera för att få till en förändring. Som att vara med och demonstrera, påverka politiker och vara en röst i debatten.

Sedan du började prata med klimatet med era två barn, har ert familjeliv förändrats?

– Absolut, på en mängd sätt. Även om vi inte är några absoluta klimatextremister – det är oerhört komplext att helt och hållet ställa om – har vi valt ut några större puckar att omsätta till praktik. Den största är nog att vi bytt till grön el. Sedan har vi tilläggsisolerat huset och satt upp solpaneler. Vi har också börjat odla i vår lilla villaträdgård, bytt ut dieselbilen mot en hybridbil och så försöker vi cykla så mycket som möjligt.

Och maten?

– Vi har även ändrat kosten, men det är inte helt lätt att ställa om till linsgrytor med två petiga barn. Så då och då blir det köttbullar.

Du återkommer till de vuxnas ansvar, men i mina ögon verkar barnen klokare än oss. Så varför inte lita på att de unga fixar detta?

– De närmaste åren är helt avgörande, så det är dagens vuxna generation som måste fixa detta, inte nästa generation. Att inte ta frågan på allvar idag vore att abdikera från ansvaret.

Se en intervju med Frida Berry Eklund här.