Scenpremiär för Gardells romansvit
I kölvattnet på det tredelade tv-dramat och den rekordartade tittarsuccén ”Torka aldrig tårar utan handskar” på SVT härom året, baserad på Jonas Gardells romantrilogi, satte ett par teatrar i landet upp dramatiseringen av författarens tematiskt besläktade roman ”Ömheten”. Även här alltså fokus på homosexuella relationer i 1980-talets Sverige, och särskilt mot fonden av den hiv- och aids-skräck som då hemsökte stora delar av världen.
Nu har emellertid den förstnämnda romansviten på närmare 900 sidor bearbetats och beskurits till en och en halvannan timme lång teaterföreställning på Det Kongelige i Köpenhamn, ”Tør aldrig tårer bort uden handsker”, vilket innebär världspremiär på teaterscen. För idé, koncept och manusbearbetning står den danske regissören Anders Lundorph, som så sent som i höstas satte upp den amerikanske dramatikern Tony Kushners moderna klassiker ”Angels in America” på Malmö Stadsteater.
Liksom i Gardells roman löper hiv och aids som en tematisk tråd genom detta Kushners lyriska och episka drama, men här mer som en metafor för det allmänna tillståndet i Reagans USA under 1980-talet. Gardells berättelse om några unga homosexuella mäns passion, vänskap, drömmar och lidanden skildrar under de tre rubrikerna Kärleken, Sjukdomen och Döden hur just aids-epidemin, ”bögpesten” som den kom att kallas, skakar om ett helt samhälle.
Gardell saknar förvisso Kuchners förmåga att höja blicken och skapa en bred, poetisk och mytologiskt präglad rundmålning av sin samtid, men uppväger detta med sina kärleksfullt och humoristiskt skildrade personporträtt.
På Det Kongeliges intima scen Mellemgulvet (före detta Røde Rum) spelar man nu det lika rörande som roande dramat – här alltså koncentrerat och förkortat – och där historien huvudsakligen gestaltas genom det förälskade paret Rasmus och Benjamin, spelade av de tillika medregisserande Peter Christoffersen och Morten Burian. De flankeras av ytterligare sex skådespelare, som i flygande fläng och från en tablåartad och momentan scen till en annan ikläder sig olika roller som bögpolare i Stockholms gaykretsar, oroliga eller direkt fientliga föräldrar samt präster (i begravningarna av de många unga aidssjuka vännerna och älskarna).
Pjäsen manifesteras på scen i ett jazzigt tempo, med snabba scenbyten och rappa dialoger, men framför allt med en utsökt dramatisk balans mellan å ena sidan de unga männens liksom skälmska och livskraftiga motstånd mot en fördomsfull och vrång omgivning (Benjamin och hans föräldrar tillhör Jehovas vittnen), och å den andra de uppriktigt smärtsamma och sorgliga upplevelserna av förlust och död.
För uppsättningens produktion står nationalscenens experimentbaserade Eventministeriet – ”Det Kongelige Teatrets frække lillesøster” – som arbetar under mycket speciella, för att inte säga vådliga betingelser. Föreställningarna här är resultaten av rekordkorta repetitionsperioder (i genomsnitt blott fyra dagar; att jämföra med brukliga åtta till tio veckor) och där ljus, ljud, rekvisita och kostymer hålls på en så basal och enkel nivå som möjligt.
Det betyder att den slutliga produktionen på den så gott som scenografiskt tomma scenen ännu har prägeln av ett slags lekfull och utforskande improvisationsteater. De scenkonstnärliga utfallen av den här sortens uppsättningar varierar kraftigt, men produktionsmetoden i det här fallet gifter sig fint med Gardells på en gång odygdigt uppkäftiga, ungdomligt frimodiga och ytterligt tragiska berättelse direkt från livet.
