Sex, sorg och ketamin i Eli Levéns vinddrivna romanåterkomst

I Eli Levéns nya roman är det så. Huvudpersonen Robin driver runt i ett drömskt tillstånd efter pojkvännen Felix död. Eller om Felix snarare var vän och älskare. Relationerna är lösa i den här romanen, Robins vänner är ”hermafroditiska änglar”. Allt flyter – kön, bostäder, etnicitet, sexpartners – ingen tycks ha någon stabil punkt någonstans. Robin säger själv att han lever i ”det regellösa utanför (förevigt ung)”.

När jag just börjat undra var de vinddrivna existenserna får pengar ifrån får jag veta att någon är ”karaokevärdinna i drag, bartender, emellanåt säljer sex, de tre yrken som vänner över hela världen har”.

Men Robin skriver också, Felix var en arkitektstudent som hoppat av sin bana och istället skapade konst.

Man kan se Robin som en i raden av unga män – även om han samtidigt har en mer eller mindre dold kvinna inom sig – som drar ut på äventyr i olika storstäder. I det här fallet New York (dit han reser för att glömma Felix) och Berlin (dit han reser för att återuppleva eller rentav återuppliva honom).

Drogerna är en viktig del av vardagen, men de är inte enbart en extatisk flykt utan också ett medel för insikt, de ”skapar en distans till en själv, man ser sig utifrån, känslor kommer upp till ytan och blir tydliga”. Ingen av personerna är narkoman i vanlig mening – om man tänjer lite på begreppet kan de kallas partyknarkare. Aktiviteterna framställs för det mesta värderingslöst, bara ibland idealiserande, aldrig fördömande. Det är inte konstigare att ta ketamin än att dricka kaffe.

Jag gillar detta drag i romanen – att aldrig moralisera, men inte heller ha den nostalgiska alternativt retroaktivt självömkande blick som lätt kan infinna sig när ett äldre jag ser tillbaka på ett yngre. Robins berättelse är förlåtande gentemot alla former av avvikelse. Heteronormen och medelklassnormaliteten är så avlägsna att Robins eteriskt narcissistiska och samtidigt sexuellt gränsöverskridande liv blir det nya normala.

Som Felix säger: ”det är lättare att komma undan med att vara konstig om man är yngre och svårare ju äldre man blir.”

Man kan välja att läsa romanen som en konventionell ”into the wild”-historia i hbtq-dräkt, om en ung outsider som ägnar sig åt depraverad carpe diem i metropolernas glittrande och brutala djungel. Då är det lätt att bli irriterad och tänka: Klipp dig och skaffa ett jobb. Men det som talar emot en sådan trivial läsning är framför allt språket.

Eli Levén har ett mycket vackert och säreget språk. Precis som innehållet är det risktagande.

Ibland trampar han snett i banaliteter eller abstraktioner – en del drömsekvenser kunde jag ha klarat mig utan – men för det mesta lyckas han förmedla en så sublim stämning att inte bara berättarjaget utan också läsaren förvandlas till mystiker.

Sorgen är skitig och ful och ihålig och kantig, men också en bundsförvant i ett enda avseende: den gör verkligheten overklig, och väcker därför, så småningom, en längtan efter ny verklighet. Som en sista utväg försöker Robin tro på gud, mest för att känna att han tar livet på allvar, men det går sådär, så han börjar istället dagdrömma om att skaffa en minigris.

I slutändan vill Robin inte alls försvinna. Han vill bara bli en annan, en ny människa. Det borde fler av oss vilja bli, särskilt om vi är så gamla att vi inte längre kan kosta på oss att vara konstiga.