GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sex, sorg och ketamin i Eli Levéns vinddrivna romanåterkomst

Recensenten Aase Berg funderar på att be romanens Robin klippa sig och skaffa sig ett jobb. Men det vackra och säregna språket hindrar henne.
Bokrecension • Publicerad 5 oktober 2020
Eli Levén har ett mycket vackert och säreget språk. Precis som innehållet är det risktagande.
Eli Levén har ett mycket vackert och säreget språk. Precis som innehållet är det risktagande.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Roman

Hur jag skulle vilja försvinna

Författare: Eli Levén

Förlag. Norstedts

Är det först efter den älskades död som man fullt ut kan förstå att man älskar?

I Eli Levéns nya roman är det så. Huvudpersonen Robin driver runt i ett drömskt tillstånd efter pojkvännen Felix död. Eller om Felix snarare var vän och älskare. Relationerna är lösa i den här romanen, Robins vänner är ”hermafroditiska änglar”. Allt flyter – kön, bostäder, etnicitet, sexpartners – ingen tycks ha någon stabil punkt någonstans. Robin säger själv att han lever i ”det regellösa utanför (förevigt ung)”.

När jag just börjat undra var de vinddrivna existenserna får pengar ifrån får jag veta att någon är ”karaokevärdinna i drag, bartender, emellanåt säljer sex, de tre yrken som vänner över hela världen har”.

Men Robin skriver också, Felix var en arkitektstudent som hoppat av sin bana och istället skapade konst.

Man kan se Robin som en i raden av unga män – även om han samtidigt har en mer eller mindre dold kvinna inom sig – som drar ut på äventyr i olika storstäder. I det här fallet New York (dit han reser för att glömma Felix) och Berlin (dit han reser för att återuppleva eller rentav återuppliva honom).

”Då är det lätt att bli irriterad och tänka: Klipp dig och skaffa ett jobb.”

Drogerna är en viktig del av vardagen, men de är inte enbart en extatisk flykt utan också ett medel för insikt, de ”skapar en distans till en själv, man ser sig utifrån, känslor kommer upp till ytan och blir tydliga”. Ingen av personerna är narkoman i vanlig mening – om man tänjer lite på begreppet kan de kallas partyknarkare. Aktiviteterna framställs för det mesta värderingslöst, bara ibland idealiserande, aldrig fördömande. Det är inte konstigare att ta ketamin än att dricka kaffe.

Jag gillar detta drag i romanen – att aldrig moralisera, men inte heller ha den nostalgiska alternativt retroaktivt självömkande blick som lätt kan infinna sig när ett äldre jag ser tillbaka på ett yngre. Robins berättelse är förlåtande gentemot alla former av avvikelse. Heteronormen och medelklassnormaliteten är så avlägsna att Robins eteriskt narcissistiska och samtidigt sexuellt gränsöverskridande liv blir det nya normala.

Som Felix säger: ”det är lättare att komma undan med att vara konstig om man är yngre och svårare ju äldre man blir.”

Man kan välja att läsa romanen som en konventionell ”into the wild”-historia i hbtq-dräkt, om en ung outsider som ägnar sig åt depraverad carpe diem i metropolernas glittrande och brutala djungel. Då är det lätt att bli irriterad och tänka: Klipp dig och skaffa ett jobb. Men det som talar emot en sådan trivial läsning är framför allt språket.

Eli Levén har ett mycket vackert och säreget språk. Precis som innehållet är det risktagande.

Fakta:

Eli Levén

Född: 1984

Bor: I Stockholm

Tidigare böcker: ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” 2010., som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut.

Dessutom: Filmen ”Nånting måste gå sönder” (2014) baserades på debuten.

Bokens första mening: "Jag undrar vad jag ska göra med alla människor jag träffar när jag går runt i städer på natten när vi både är lösryckta ur vårt sammanhang och ensamma."

Ibland trampar han snett i banaliteter eller abstraktioner – en del drömsekvenser kunde jag ha klarat mig utan – men för det mesta lyckas han förmedla en så sublim stämning att inte bara berättarjaget utan också läsaren förvandlas till mystiker.

Sorgen är skitig och ful och ihålig och kantig, men också en bundsförvant i ett enda avseende: den gör verkligheten overklig, och väcker därför, så småningom, en längtan efter ny verklighet. Som en sista utväg försöker Robin tro på gud, mest för att känna att han tar livet på allvar, men det går sådär, så han börjar istället dagdrömma om att skaffa en minigris.

I slutändan vill Robin inte alls försvinna. Han vill bara bli en annan, en ny människa. Det borde fler av oss vilja bli, särskilt om vi är så gamla att vi inte längre kan kosta på oss att vara konstiga.

Aase BergSkicka e-post
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.