Shakespeare med avväpnande publikkontakt

Och varför inte? Till fredagens festliga galapremiär på den tjusigt nyinredda teaterbyggnadens återinvigning, passar Stratfordbardens trolska drömspel och ystra kärlekskarusell som hand i finhandske.

Uppsättningens regissör Sara Cronberg har sedan länge visat att hon är en scenkonstnärlig kreatör av rang. På Hipps öppna scen, närmast blottad på rekvisita, ger hon tillsammans med den brittiska scenografen och kostymören Lizzie Clachan möjlighet för de många rollinnehavarna i den illusoriska förväxlingskomedin att individuellt briljera i omtumlande vändningar mellan drömmarnas och verklighetens förbryllande spegelvärldar.

Som traditionen numera bjuder spelas det atenska hertigparet Teseus och Hippolyta respektive älvornas kungapar Oberon och Titania av samma skådespelare (Erik Olsson och Cecilia Lindqvist), som käbblande härskar med tvivelaktig myndighet. Två förälskade unga par – Hermia (Klara Hodell) och Lysander (Alfred Tobiasson), Helena (Linn Mildehav) och Demetrius (Erik Svedberg-Zelman) – flyr ut i skogen utanför staden, i protest mot vuxenvärldens försök att styra deras kärlekskänslor.

Oberon ser här sin chans att skoja och tricksa med såväl de känslosvallande ungdomarna som med sin gemål, naturligtvis med hjälp av den upptågslystna tjänsteanden Puck – i Karin Lithmans skepnad snarare en gemen svartkonstnär i frack och skorstenshatt – som bland älvor och feer i sommarnattens fötrollning försänker de två älskande paren i sömn. Och förvänder synen på dem när de vaknar. Så ”råkar” Puck se till att de två kärleksparen blir förälskade i fel personer, liksom det inte slumpar sig bättre än att en trollbunden Titania betuttar sig i den till åsna förvandlade slusken Niklas Botten (en bondkomiskt gåpåaraktig Johannes Wanselow).

Vi befinner oss här fjärran från tyska Anna Bergmanns burleskt dekonstruerande uppsättning av sagospelet, som för ett tiotal år sedan sattes upp på samma scen. Men Cronbergs tolkning styr inte heller den mot shakespearska motivsfärers språkliga och lyriska raffinemang. I stället lockar hon fram textens lekfullhet genom stilmedel som komisk distans, teatraliserat spel och en ständigt okynnig och avväpnande publikkontakt.

De lika populära som farsartade teater-i-teatern-scenerna, där hantverkarna med en toppad Botten i spetsen repeterar en pjäs inför det atenska hertigparets bröllop, utförs här med bravur, inte minst tack vare den genuina komediennen Sanna Persson Halapis bondskånska snille. Så lyckas man här i shakespearsk anda att beskriva människans böjelser och begär någonstans mellan det lågkomiska gyckelspelet och det svärmiska dramat.