Shikibu, Murasaki: "Dagbok"

Tänk ett instängt, strängt hierarkiskt samhälle. Hur lever man - hur överlever man?

Den tanken slår mig alltid när jag läser något från den japanska heian-perioden runt år 1000. Runt kejsaren av den mäktige släkten Fuijiwara, kretsade ett hovliv som väl aldrig sett sin like i historien - möjligen med undantag för Louise XIVs i Versaille.

Oändliga ceremonier med benhårda etikettregler och där varje detalj var av betydelse och varje avsteg en anomali av mått. Och till vilken nytta, kan man undra? En anledning var säkert att blåsa upp sin egen (läs: kejsarens) betydelse men genom detta lyckades han också hålla en mängd potentiella farhågor sysselsatta med rigorösa och i grunden meningslösa uppgifter. En man som uppfostras till att tro att den högsta lyckan och beviset på upphöjelse är att få bära in svärdet till den unge prinsens namnceremoni kommer inte att hinna starta en revolution.

Bara av denna anledning är dagböcker och romaner från denna tid en intressant läsning. Men den instängda världen fick en glansfull baksida - här skapades litteratur av mycket högt värde. Här skrevs världens första roman - av samma dam vars "Dagbok" ellerströms nu ger ut på på svenska.

Murasaki Shikibu var hovdam och författare till "Berättelsen om Genji" . Det är ett verk som jag i allra högsta grad rekommenderar litteraturintresserade att läsa; fastän verket är över tusen år gammalt känns det nytt.

Här finns en nyansrikedom, ett persongalleri och en språklig virtuositet som håller det levande. Verket finns bara delvis på svenska och en mastodontuppgift för ellerströms och översättaren Vibeke Emond vore ju att ta sig an denna tusensidiga bok.

Därmed inte sagtatt tidens olika dagböcker är ointressanta. Hovdamerna var högt bildade, skrev på japanska (till skillnad från det officiella/männens språk som var kinesiska) och i deras hågkomster kommer man levande personer riktigt nära. Här blandas reflektioner med skvaller, religiösa betraktelser med oro inför morgondagens solfjädrar. Framför allt lär man sig förstå de små nyansernas kod. Hur en solfjäders utformning kunde säga många saker och varför hårets längd var viktig.

En annan intressant iakttagelse är den sexuella frihet som både män och kvinnor levde i. Man och hustru bodde sällan ihop och utomäktenskapliga förbindelser var accepterade - om diskretion iakttogs. En affär började med en kärleksdikt som skulle besvaras med ett kvickt svar som antingen var jakande eller nekande och historien fullbordades med att mannen hittade damen bakom rätt skärm (vikvägg).

Nu är MurasakiShikibu själv lite tråkig i det amorösa fallet; hennes melodi var att avvisa alla de som kom smygande i nattens mörker. Däremot är hennes dagbok en guldgruva när det gäller ceremonierna kring den nyfödde prinsen men också i dåtidens kvinnoliv.

Hon är också - till skillnad från många andra hovdamer jag läst - mer omvärldsorienterad. Hon ser människor bakom titlar och kan även sätta sig in i de titellösas situation. Skvaller, i skickligt förklädd form, är också hennes insignum och vill man leta efter den antagonism som lär ha funnits mellan Murasaki Shikibu och den andra stora författarinnan, Sei Shonagon ("Kuddboken") så har man här god chans.

Och så kan man inte låta bli att vara lycklig över vår egen, betydligt ostriktare tid.