Skybäcks första polisroman imponerar
Svartfågel
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Polaris
Frida Skybäck har tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning, så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”. Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.
Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare. Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, krävs så mycket kunskap, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.
Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap. Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.
Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen sker. Det börjar med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is. Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?
”Skulle Lunds polischef ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av dennes anhöriga är involverade i verkligheten? Nej.”
Fortsättningen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn. Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.
Skulle Lunds polischef ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av dennes anhöriga är involverade i verkligheten? Nej.
Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment. Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. Fredrika jobbar som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.
Jag godtar detta, trots mitt rykte som sträng deckarkritiker. Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig. Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.
