Annons

Snabbfotad roman lämnar läsaren vid vägkanten

Ett lovvärt berättarprojekt om häxprocesserna i 1600-talets Stockholm som inte når ända fram. Recensenten Torun Börtz skulle önskat att Sisela Lindblom lagt ut texten lite mer.
Bokrecension • Publicerad 9 maj 2021
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
”Brinn!” är Sisela Lindblom femte bok.
”Brinn!” är Sisela Lindblom femte bok.Foto: Emelie Asplund/pressbild
Roman

Brinn!

Författare: Sisela Lindblom

Förlag: Norstedts

Södermalm år 1676. Rykten och lögner sprids lika snabbt som vägglössen. Unga flickor faller till golvet i konvulsioner, ansatta av hin onde, och kvinnor mister huvudet i stupstocken efter att ha beskyllts för att ha fört med sig oskyldiga barn till Blåkulla. Det är en dramatisk tid i Stockholm, där ingen går säker.

I sin femte roman ”Brinn!” har författaren, regissören och dramatikern Sisela Lindblom velat gräva djupare i häxprocesserna som ägde rum det här året i Katarina församling. Huvudperson i romanen är den unga Lisbet Carlsdotter. Hon har funnits på riktigt och var ett av de vittnen som kom med flest anklagelser under processerna.

Annons

I romanen får vi följa Lisbet under rättegångarna och genom Stockholms gator. Men vi möter också en nutida hobbyforskare som försöker förstå vad det var som egentligen hände och varför Lisbet agerade som hon gjorde. Och hon borrar så djupt i historien att hon till slut själv kliver över dess tröskel.

Att på det här sättet vilja lyfta fram en ung flicka och hennes tankevärld ur det förflutna är något man bara kan applådera. Dessa berättelser är fortfarande alldeles för få. Att Sisela Lindblom studerat den historiska period det handlar om råder det inte heller något tvivel om, detaljerna är många och talande.

Tyvärr går berättelsen alldeles för fort. Texten är visserligen skriven i jagform utifrån Lisbet Carlsdotters perspektiv, och om Lindblom genom sitt sätt att skriva velat förmedla frenesin och förvirringen i den unga flickans inre har hon förvisso lyckats: Romanens titel anspelar lika mycket på häxbränningar som på elden som brinner i Lisbets inre. Men det räcker inte.

Berättelsen känns delvis skriven som det kan låta när man engagerat berättar om något man upplevt – för någon som redan känner till alla omständigheter. Som 2000-talsläsare skulle jag dock behöva få mer av sammanhang och samband för att förstå, känna mig närvarande i berättelsen och hänga med i svängarna. Nu far Lisbet som en tornado mellan södra Stadshuset, häktet, hemmet, beskyddarinnan Karin-Melis hus och vaktstugorna. På sin väg möter hon en flod av människor som det bitvis är svårt att hålla ordning på. Berättelsen blir alldeles för skissartad för att gripa tag i mig.

”Kanske är det också omöjligt för oss i dag att verkligen förstå människorna som befolkade det förgångna.”

Att låta Lisbet Carlsdotter och hobbyhistorikerns vägar korsas är ett intressant grepp, men också här känns det som om författaren haft alltför bråttom och inte riktigt utnyttjat den uppkomna situationen hela vägen fram. Det känns som att Lindblom absolut hade kunnat utveckla den här skärningspunkten betydligt mer än vad hon nu gör.

Romanens hobbyforskare når inte ända fram till Lisbet, och kanske är det också omöjligt för oss i dag att verkligen förstå människorna som befolkade det förgångna. Jag hade ändå gärna velat läsa berättelsen om Lisbet Carlsdotter och försöka sätta mig in i hennes tankevärld – om jag hade getts fler nycklar, fått chansen att vara med. Nu står jag kvar där på Götegatan och undrar vad som egentligen hände.

Torun BörtzSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons