Starka dikter om kärlek och utsatthet
Under månen
Författare: Hanna Rajs Lara
Förlag: Albert Bonniers
Den språkliga styrkan i Hanna Rajs Laras nya diktsamling ”Under månen” är omöjlig att värja sig emot. I den skenbart enkla talspråksformen finns en pulserande rytm som gör att man sugs in i dikterna och väldigt gärna vill bli kvar där.
Innehållsligt går det att urskilja tre teman som alla berör på olika sätt; lyckan i kärleksdikterna, sorgen i dikterna om att förlora någon och utsattheten i dikterna om att tillhöra en förföljd minoritetsgrupp i Sverige, den judiska.
Det sistnämnda är det som oftast tas upp när Hanna Rajs Laras poesi behandlas och det är ett viktigt och stort ämne. Debutsamlingen ”Armarna” (2018), nominerad till Borås Tidnings Debutantpris, avslutades med den långa dikten ”Chai” där beskrivningen av den judiska utsattheten i Sverige blir ett personligt vittnesbörd på ett sätt som griper tag i läsaren. ”Chai” pekar mot den nya samlingen där samma tema fördjupas, bland annat genom att Hanna Rajs Lara går bakåt i tiden, till mormodern och morfadern, båda förintelseöverlevare, men också till de som inte överlevde.
Rasismens irrationella grymhet ges ett uttryck i den aggressivt ironiska ”(((HANNA RAJS)))” där diktjaget talar till oss alla, säger att hon ”har aldrig sagt att shoah ger mig ensamrätt till lidande” (shoah är hebreiska för Förintelsen, betyder egentligen ”katastrof”). Sedan radas alla fördomar som fortfarande existerar upp; ”vi har två lojaliteter/infiltrerar myndigheter/och äger era banker/kontrollerar media” och så vidare. Det är en rasande och oförglömlig text.
Men samlingen ”Under månen” innehåller mer än judisk utsatthet. Dikterna som sjuder av förälskelse, av ren lycka, är oemotståndliga i sin direkthet: ”smält mig som i mars april/som de droppar från träden/kinderna gör röda/som solen på våren på våren/pirrig e ja för din röst sa nåt”.
Lyckan i kärleksdikterna bryts mot sorgen i dikterna om förluster, om älskade som försvunnit. Sammantaget handlar det som i all stor poesi ytterst om livet, det brokiga, väldiga och obegripliga, det vi lever, inte under solen utan ”Under månen”, som samlingen heter. Men inte ens månen kan man lita på, den inledande ”ÄNDRAS” avslutas:
månen rör sig inte sakta
lyser som av egen kraft
utsträckt mellan värld och värld
jag tror knappt på den
