Stilen är behållningen i Malin Ullgrens debutroman
Förhöjningen
Författare: Malin Ullgren
Förlag: Albert Bonniers
Att läsa Malin Ullgrens ”Förhöjningen” är lite som att se en fransk film. Ni vet en sådan där man ofta ägnar mer tid åt att intellektualisera sina relationer än att leva dem. Där man odlar sval distans till det egna känslolivet, som ett skydd mot den verkan som obönhörligt följer på orsak.
Ullgrens debut skulle också kunna beskrivas som en flanörroman: Historien om en kvinna som åtminstone på ytan utan större friktion strosar igenom den egna tillvaron och med analyserande intresse betraktar omgivningen.
Huvudkaraktären i ”Förhöjningen” är en översättare i 40-årsåldern, med en helt okej man och ett trivsamt liv. När hon möter den betydligt äldre författaren Roald ser hon en möjlighet att förhöja den egna livskänslan.
”Ullgren besitter ett lågaffektivt berättande utan stora åthävor.”
Malin Ullgren är själv litteraturkritiker och i sin debutroman håller hon sig till den miljö hon känner bäst. Vi får således följa med på seminarier och uppläsningar, varvat med intima möten i en skrivarlya. De litterära referenserna är också många, och Flauberts ”Madame Bovary” löper som en parallell genom historien.
”Förhöjningen” är en behaglig läsning. Ullgren besitter ett lågaffektivt berättande utan stora åthävor, historien rullas upp i ett måleriskt flöde med knivskarpa och ofta roliga iakttagelser av mänskligt beteende. Detaljerna är många, men inte slumpmässiga: Så är till exempel de återkommande beskrivningarna av människors klädsel nästan alltid betydelsebärande.
Den riktigt stora behållningen är egentligen inte själva historien, utan just sättet som den berättas på. ”Förhöjningen” är inte en roman som förändrar världen eller läsarens blick på den – men den utger sig inte heller för att vara det.
