Stina Wollters verklighetsnära energi berör

Jag har skrivit om konst i många år, att en utställning i en fiskeby norr om Landskrona skulle hamna högt på listan var en skräll. Vi anlände en kvart innan vernissagens öppning. Trafikkaos och lång kö och det skulle bli hur mycket bilar och människor som helst. När jag några timmar efter ankomsten lämnade Pumphuset i Borstahusen var kön hundratals meter lång. Folk stod i duggregnet och småpratade och hade trevligt.

Stina Wollter hann inte in till sin utställning under de två timmar jag var på plats. Hon satt i entrén och signerade sin bok ”Kring denna kropp.” Den kön var inte lika lång, men den tog aldrig slut. Stina tog sig tid att skriva personligt och att resa sig upp och bli fotograferad. Jag stod en stund vid signeringen och plåtade. Har aldrig sett så många leenden och så mycket lycka under en boksignering. Det var magiskt. Det var som om den stora folksamlingen välsignats med kärlek och vi alla checkat in i samma sköna gemenskap.

Trots trängseln gick det utmärkt att se målningarna och skulpturerna, några var pyttesmå och några jättestora. Det pekades, pratades och mobilplåtades. ”Kom i håg att du inte bara ska plåta konstverken, du måste ha med människor som ser på dem också.” Minns orden från en redaktör när jag var ung och oerfaren. Var liksom inga problem den här gången.

Stina Wollter är exhibitionist med budskap. Det är okej att vara tjock och tycka om sin kropp och inte skämmas för några extra kilon här och där. Acceptansen för den egna kroppen är smittsam. Det märks bland besökarna. Vi tycker om det vi ser. Vi tycker om att titta på Stinas självporträtt för att det är så tydligt att hon som också målat gjort det. Inte så att det är några idolbilder. Det är verklighetsnära.

En skön balans mellan realism, ömhet och humor.

Allra bäst tycker jag om de målningar där de avbildade kvinnorna är drömskt frånvarande, inneslutna i sina egna världar. Då kan min fantasi komma närmare deras landskap. Det är ett kvinnligt landskap. Männen är långt borta. Det märks på den mäktiga tillströmningen och den härliga stämningen. När det blir trängsel bland lovorden - fantastiskt, gud så fint, underbart - kan det bli lite mycket halleluja för mig. Jag är en udda figur på Pumphuset, en smal man.

Totalt fixerad vid min vikt. BMI 21,5.

I viktfixeringens universum är det en drömsiffra. Är jag nöjd? Nä. Jag ska ner till tjugoett blankt. Inför mötet med Stina Wollter och hennes konst känns min inställning lika sjuk som mina vänner med plus trettio BMI påstår att den är. Vikt är inte bara kropp. Det sitter i huvudet. Minns ett möte på en bantningsklinik i Durham, South Carolina i USA. De kraftigt överviktiga kvinnorna var så deprimerade att de hade svårt tala om sina liv. De var fyllda av självförakt.

Hur går det? frågade fotografen mig mellan några intervjuförsök. Åt helvete, sade jag och bad om hjälp. Han kom tillbaka med ett glatt budskap att han hittat henne. Det blev ett långt glädjestrålande möte med Cassie som berättade att hon tyckte om att vara tjock, men att det fanns gränser.

Innan hon kom till kliniken hade hon varit långt över. Nu var hon så lycklig, kände sig lätt som en fjäril. Hon vägde 130. Hade gått ned sextio kilo. Hon tittade på mig och frågade om min vikt. 72. ”Måste kännas fantastiskt”, sade hon. ”Jag har gått upp fem kilo. Känner mig äckligt fet”, svarade jag. Vi tittade på varandra. Skrattade och kramades. Det var ett underbart möte.

Det är också därför jag minns det just nu. För att mötet med Stina Wollter och hennes kroppsfixerade konst är underbart.